Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Doctor Blood. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Doctor Blood
pad leksak. Strax efter blev rösten mörk
och litet vulgär: »Så kom han,
Mowbray, och smickrade mig och narrade
mig med sig, när jag var en femtonårig
toka. Han väntade sig pengar förstås.»
Därav blev ingenting. Fadern gav
bara sin förbannelse, och snart efter kom
kriget med ruin, och ingenting annat
fanns att få. Sedan Mowbray dykit ur
sagan, jag vet icke när eller hur, hade
hon kämpat sig fram med sina många
barn som en liten helt tapper, tomhuvad,
verksam och för mig olidligt prosaisk
själ. Hon tycktes nu stå ensam och
hade slutit sig till Mr. Buck, hur nära
intresserade mig icke och är mig
fortfarande obekant. Den moderne läsaren
får på annat håll söka underrättelser
därom. I hennes yrke som
sjuksköterska ingick ofta att inviga nyfödda i de
första grunderna av livets svåra konst.
Trots egna bittra erfarenheter var det
med oblandad glädje hon gick därtill.
Hon var också livligt intresserad av att
göra upp partier och försökte intressera
mig för en ung dam i grannskapet,
vilken ingen av oss kände och som jag
icke ens sett.
Som hennes försvinnanden voro
plötsliga och hemlighetsfulla presiderade Mrs.
Billing, Mr. Bucks svärmor, vid
frukostbordet, utan att man visste ordet av och
liksom nedfallen från skyn. Hade hon
verkligen varit det, skulle hon ha tagit
saken lika lugnt. Hon hade en mycket
solid och i detta land överraskande
flegma, med ett tal av den makligaste
breda självförnöjelse. Det föreföll en att
dessa egenskaper, på andra håll så
värdefulla, här hade bragt henne på obestånd.
Hon hade eljes sitt hem hos en bror,
vars döttrar ibland besökte oss; resliga
damer i vitt ylletyg, som sjöngo
egendomligt näpna och känslofulla små
sånger. En av dessa handlade om en herde
och en herdinna i sachsiskt porslin och
31 — Ord och Bild, 30 :e årg. £
uttryckte höjdpunkten av den
skönhets-törstande borgerliga romantik, som bjöds
till vår förnöjelse.
Alla de nämnda voro snälla
människor, men det var dock mest av
misströstan mot tillvaron över lag i min nya
värld som jag stannade hos dem. För
resten levde jag huvudsakligen i min
och andras fantasi. Jag var i den ålder,
då man läser och förstår Werther som
aldrig sedan, och kanske hade jag det i
min blandade stämning av vekhet,
kritiskt världsförakt, pessimism och poetisk
hänförelse icke så illa som jag trodde.
En morgon hände det dock något
på fabriken som särskilt bittert upprörde
mig. Det kom bud till Haussmann, att
ett olycksfall inträffat, som krävde den
lilla hjälp han kunde ge. Platsen låg
inom synhåll från våra fönster i en
magasinsbyggnad med varuhiss; den
skadade hade burits ut på trappan, och jag
kunde se den grupp som bildades
omkring honom. Huvudpersonen, om den
egentlige och tills vidare stumme
frånräknas, var Mr. Lloyd, som tillkallats
före någon annan och begivit sig dit
med en snabbhet som tycktes vingad av
hängslen och knappast berörde marken.
Han gjorde tydligen den avsvimmade
frågor, och det var lätt att se, att han
misstänkte oärligt spel däri att han inga
svar fick. Jag såg icke hans ansikte
men kunde föreställa mig dess färg,
som spred sig ända ned till de häftigt
svängda händerna. Så kom Haussmann,
militäriskt fast, nitisk och sakkunnig.
Han krävde plats och ro, och när man
icke lydde honom, sopade han Mr. Lloyd
åt sidan med en bestämd armrörelse.
Lyftad av sina hängslen skälvde denne
av vrede som en fisk på reven, men
ingen märkte det; alla stirrade på den
skadade. Det var en gammal man, men
ännu vitare än hans hår och skägg var
ansiktet. Hur illa tilltygad han blivit,
(
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
