Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Doctor Blood. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Doctor B lo od,
i detsamma mötte jag främlingens blick,
där han vankat inåt. Det lät som en
presentation, och jag nickade därför. Han
nickade tillbaka med en iver som kunde
synas hjärtlig. Jag ansåg mig nu
tvungen att stiga in ett tag, något förvånad
över att Mrs. Billing, fortfarande
ofleg-matisk och till och med blek, avlägsnade
sig åt köket till.
Där stodo vi nu, jag och »Doctor»
— så mycket hade jag uppfattat, men
intet namn — där stodo vi och sågo på
varann.
Mitt obehag höll i sig; han var icke
tilltalande. Han hade ett rundt stort
huvud med tätt, grovt, mycket kortklippt
hår och stora platta öron. Ögonen voro
mörkbruna med en rödaktig glimt i, som
på råttor; munnen doldes under en sträv
mustasch. Ansiktet var för resten, som
vanligt i Amerika, tämligen regelbundet,
men grövre än man brukar se, och med
starkare käk. Hans min var emellertid
tillgänglig eller rättare sagt nyfiket
intresserad och på något sätt road.
Det var han som bröt tystnaden:
»A, ni är den unge kurren (the young
chap) som har rummet en trappa upp?»
— och han visste redan mitt namn,
ehuru Mrs. Billing icke nämnt det i min
närvaro.
Jag tyckte icke om titeln, men den
hörde till landets sed och var snarast
ett uttryck av vänlig uppskattning för
ungdomens sällhet. Själv var han
mellan trettio och fyrtio. Jag erkände mitt
namn och gissade tyst, att han kommit
för att få ett rum.
»Och hur tycker ni om det här
landet», fortsatte han. Det var också i
sin ordning; frågan var oundviklig för
varje främling. Jag brukade besvara den
med att säga, att landet var »big»
(materiellt stort), vilket var sant och i själva
verket vad man mest brydde sig om.
Vad jag vidare tänkte blev vanligen icke
efterforskat, ehuru kortheten i
berömmet kunde stöta.
Här tycktes den icke stöta, men gick
dock icke oanmärkt, kanske på grund
av min fortfarande tunga min; — jag
hade ännu tankarna på vad jag upplevat.
»Eeh, jag ser, ni är inte riktigt nöjd
med allting här», sade doktorn nästan
hjärtligt. »Detsamma gäller mig, ja jag
vågar påstå, att det gäller varje
reflekterande individ.»
Klangen var icke äkta. Det var
något obehagligt att höra honom kalla sig
reflekterande, med de ögon han hade,
och jag skulle föredragit att han varit
av annan mening än jag. Men hos en
amerikanare var hans kritiskhet ytterst
ovanlig, och han var doktor, alltså
bildad man. Jag var icke bortskämd med
sådana och lät mig därför dragas in i
samtal. Det blev till och med jag som
förde det, och ehuru jag icke längre
minns hur, kom jag snart till vad jag
hade på hjärtat.
Han lyssnade icke vidare ivrigt på
historien om den skadade gubben;
endast när det var fråga om själva skadan
avbröt han mig för att få veta, hur
krossad han blivit. Det var ett rent
sakintresse, utan uttalad medkänsla i; jag
skrev det på hans yrkes räkning.
»Alldeles tillplattad, eeh? En faslig
kraft i såna där hissar!»
Märkbart road blev han, när jag
övergick till en del av mina reflektioner,
road på mer än ett sätt, som jag sedan
fick klart för mig. Han kastade snabba
blickar på mig, som ströko nedifrån
uppåt, på en gång smekande,
skämtsamma och överraskade över vad jag
hittat på. Tankarna tycktes alldeles nya
för honom, men han omfattade dem med
en slags glad hänförelse över deras
sinnrikhet som leksaker och på samma gång
med en viss förströddhet. Det var tydligt,
att han själv icke brukat öda tid på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
