Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Doctor Blood. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
sådant. Hans interjektioner voro
tämligen enformiga, och hans instämmanden
kommo klumpigt, på orätt plats. Han
avkylde mig mera, ju afgjordare han
rycktes med, och jag förstummades.
»Ja», sade han, »så där är det, intet
tvivel om det, och det är just vad jag
alltid sagt. Den som råkat ramla, den
trampar man på. Djävulen ta dem
allihop!»
Plötsligt lystrade han till, så häftigt,
att de stora, platta öronen klippte som
på ett djur. »Vad har vi här för slag?
Nej, se, se!»
I nästa ögonblick var han framme
vid fönstret; jag följde efter dit. Gatan
var uppfylld till hela sin vidd av en stor
svinhjord, som drevs nedåt järnvägen till,
säkerligen till något slakteri. Synen var
icke ovanlig för mig, — ibland kunde
det för övrigt vara får det gällde — men
den var alltid ytterst pinsam. Han mötte
den med lysande välbehag.
»Nej, se så feta! Så det rullar! Det
nästan rinner, va’? Så det grymtar! Där
gå de nu och veta ingenting av. Och
sedan, uitt, uitt, uitt! Han gjorde med
högra handen en följd med snabba
vertikalrörelser, som om han hölle något
vasst och stickande i den. Han vände
sig till mig, liksom för att bjuda mig
med på fantasisynen, men förändrade
den i detsamma: »Nej, så går det för
resten inte till numera; med de nya
maskinerna tar man dem underifrån. Tänk
er en hel rad roterande klingor, som
skära av strupen, innan de hunnit kittla!»
Det var tydligen en saga, som han
improviserade för vårt nöje, och han
anknöt den genast till det föregående
samtalet. k Det vore rätta sättet att ta itu
med dem som ha det för bra, inte sant?
Driva fram dem just på en sån här gata
med fler ur varje hus. Hallåh, se upp
där i hörnet att ingen smiter! Nej, allt
går i sin ordning, ha ha.»
Nu var det liv i »den reflekterande
individen», ett ohyggligt liv. Det hela
kväljde mig, mitt farväl blev mycket
tvärt, och jag gick upp till mig. Det
tog tid innan jag kunde glömma honom
för min läsning.
När jag kom ned till måltiden, var
han skönt nog borta, och ingen nämnde
ett ord om honom. Mrs. Billing hade
fortfarande oro i sitt väsen och Mr. Buck
ett tyngre vemod än vanligt. Ännu på
söndagen var huset icke alldeles sig likt.
Släktingarna voro där på kvällen, men
det blev ingen sång om sachsiskt
porslin.
På måndagen var hela fabriken ännu
uppfylld av olycksfallet, ty detta tog en
ny och överraskande vändning. Det hade
kommit dödsbud från sjukhuset; de
efterlevande hade infunnit sig på kontoret
och som en helt frivillig gåva fått en
mindre begravningshjälp. De hade i hast
styrt om det nödvändiga och gått för
att hämta liket. Vagnen var där, de
sörjande voro där, vederbörliga papper
voro underskrivna, och allt tycktes klart.
Men det brast på en viktig punkt.
När den döde skulle bäras ut ur sin
sal, befanns han av dem, som borde
känna honom bäst, icke blott icke död,
men vid fullt medvetande, stirrande emot
dem med så mycken förnöjelse över
besöket i ögonen, som hans belägenhet
tillät honom att hysa. Det blev till en
scen av barock och hemsk komik. De
sörjande hade satt sig in i sin ställning,
och vad deras känslor för övrigt kunde
vara, slets det nu i dem på ett ovärdigt
överraskande sätt. Själva glädjen att ha
den kvar, som man trodde borta, var
icke heller, i betraktande av hans
framtidsutsikter, överväldigande stor. Något
upprörande slarv hade begåtts, och en
villrådig förtrytelse, icke minst hos
sjukhuspersonalen, sökte efter föremål. Från
den sistnämnda sidan var det icke utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
