Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Je an- Au bry
förebråelser, som riktats mot den nutida
franska musiken, att den blott har smak
för det delikata och för de små måtten.
De som frambära dessa förebråelser hava
icke gjort sig reda för de verk vilka äga
betydelse bland det som framkommit i
Frankrike sedan ungefär fyrtio år tillbaka.
Det är dock tydligt att en konst som
frambragt arbeten av en storhet, bredd och
kraft som d’Indys Symphonie mont agnar de,
Debussys Iberia, Ravels Rapsodie
espagnole, Dukas’ sonat och Roussels Evocations
icke förtjänar en dylik förebråelse; men
redan Florent Schmitt ensam bevisar
tillräckligt att man kan vara fransk
kompositör och äga lika mycken kraft som de
starkaste namnen inom den moderna tyska
skolan. Hos honom sammanlöpa de mest
motsägande inflytanden, han har inspirerats
av klassikerna, av Franck, Debussy, Chabrier
och de ryska kompositörerna och han ger
ett våldsamt uttryck för sin känslovärld
utan hänsyn till skolor, motsägelser eller
kotteriåsikter, han bekymrar sig föga om
det material han använder så länge det
uttrycker just vad han vill. Ur allt detta
olikartade har det vuxit fram en bestämd
personlighet, eller rättare hans personlighet
dominerar det olikartade, en personlighet
på samma gång sträv och känslig,
barbarisk och förfinad, sådan som den visar sig
i den ståtliga och gripande pianokvintetten,
i Davids 5ö:te psalm för kör och orkester,
i hans symfoniska svit Antoine et Clèopatre,
i hans Danse de Salome.
Inom den yngre generationen böra vi
vidare nämna Paul Ladmirault, som ställt
sin symfoniska kunnighet och sin
melodirikedom i den bretagneska folksjälens tjänst
och blivit dess trognaste och mest originelle
tolk; Gabrielle Grovlez, skapare av små
utsökta verk som Almanach aux images ■
D. Ingelbrecht, som i sina samlingar
Nursery på det skickligaste sätt begagnat
de franska barnvisorna; Maurice Delage,
som har givit en trogen och egenartad
omskrivning av asiatisk musikalitet i sina
Poèmes hindous.
Många andra namn borde nämnas, dessa
äro blott förgrundsfigurerna inom den
generation som har bidragit till att återställa
den franska musikens prestige. Sedan dess
ha andra unga kompositörer födts och låta
redan tala om sig såsom representanter för
nya tendenser, till vilka vi kanske få
återkomma en dag.
Ett faktum är det, att ur den öken,
som Frankrike för femtio år sedan var
med avseende på självständig symfoni musik,
har uppblomstrat en trädgård full av
olikartade blommor, olika till färg och doft,
men vilkas behag ej endast fängslat den
franska publiken utan även främmande folk,
detta ofta till och med mera omdömesgillt
och snabbare än i Frankrike.
Det skulle vara ett synnerligen lockande
och instruktivt kapitel i nutidens
konsthistoria att påvisa huru denna den franska
musikens renässans, det som Romain Rolland
i slutet av sin bok om moderna
tonkonstnärer kallar »den nya våren» (dock utan att
till fullo inse hela dess europeiska betydelse),
bidragit att frigöra de moderna
musikskolorna i Italien, Spanien, England, Österrike
och Ungern, och huru detta inflytande till
och med påverkat den ryska musikens
pånyttfödelse i Stravinsky.
Enbart med exemplet av den moderna
musikutvecklingen kan man visa att den
franska anden icke förlorat något av den
befriande och upplysande kraft, som icke
föddes först med revolutionen utan går
mycket längre tillbaka, till de tider då en
Montaigne, en La Bruyère, en Montesquieu
alltid lade sitt studium av människan, av
människorna eller av staterna på ett
huma-nistiskt plan, förenande stilkänsla med djärv
intelligens. Det är denna samma anda som
leveri alla dessa franska tonkonstnärers verk
av i går och i dag, det är denna samma
strävan däri att åstadkomma jämvikt mellan
hjärtats begär och tankens krav; en strävan
som blivit det naturliga uttrycket för den
andliga kraften hos en ras, som icke bindes
av sitt förflutna men som utan att förneka
detta förflutna vänder sina blickar mot en
framtid av frihet utan regellöshet.
Ett uppmärksamt studium av den
moderna franska musiken, av dess betingelser
och dess mest karakteristiska verk kan
kasta ett klarare ljus över den sunda
manligheten, den mänskligt varma känsligheten
hos den franska anden.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
