- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionde årgången. 1921 /
497

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fr e drik a Bremer som liberal filantrop

Av Algot W er in



( j ETT GENMÄLE, som
Fred-* rika Bremer 26-årig skrev med
anledning av en predikan av
Wallin om »Qvinnans ädla och
stilla kallelse», framhåller hon att det
finnes godt om böcker, skrivna för att bilda
kvinnan till husfru, maka och mor, men
att ringa uppmärksamhet ägnats kvinnan i
hennes »stora, törhända egentliga kallelse
såsom menniskoslägtets tröstarinna och
hjelparinnan. I en dagboksanteckning ett
femtontal år senare fann hon ånyo
anledning att beklaga detta. Det blev hennes
stora åstundan att fylla den påtalade
luckan och visa att kvinnan även i ogift
stånd har en henne värdig kallelse.
»Trösta-rinnan» kallade hon en av sina första små
berättelser och angav med den titeln sin
och andra kvinnors egentliga livsuppgift.
Hertha, tänkt som ett stort och strålande
undantag, vill icke endast hjälpa sina nära
medmänniskor, utan sätter för sig det
största målet: att leva och verka för hela
mänskligheten. »Andra mål äro mig för
små», anförtror hon systern. »Det var en
tid, som jag trodde, hvad menniskor och
böcker säga om hemmet och familjelifvet,
som qvinnans egentliga mål och verld, då
jag tänkte, att det var en pligt att qväfva
alla önskningar efter en större synkrets,
en annan verkningskrets, svaga, dumma
tankar, som jag länge sedan kastat bakom
mig . . . Det var en tid, som jag åtrådde
framför allt konstnärslifvet och friheten;
men de äro, äfven de, sjelfviska, inskränkta
mål, om de ej helgas af något högre.
Giftermål är mig en bisak, ja, en usel sak;
om det ej hjelper till högre mensklig
utveckling i ljusets och frihetens tjenst.»

Medan Familjen H* ger oss
grunddragen av Fredrika Bremers berättarkonst,
antyda de båda i samma häfte som förra
delen av denna roman tryckta skisserna
Den ensamna och Tröstarinnan den huma-

nitära tendensen i hennes författarskap.
Efter vad hon skriver till systern Charlotte
har det varit hennes avsikt att i enlighet
med sin egen erfarenhet i dem infläta
»flera slags olyckor och lidanden, samt
möjlig tröst och lindring derför». I dessa
sorgsna monologer om kroppslig ohälsa,
trånsjuka och trött resignation uttryckes
något av den glädjelöshet som utmärkte
en stor del av Fredrika Bremers ungdom,
och som i tjugoårsåldern antog en
krisartad karaktär. Själv har hon upprepade
gånger berättat om den tunga atmosfären
i hemmet och om sin sorg över de tomma,
overksamma ungdomsåren. »Skapad att
djupt och lifligt känna allt», ärelysten och
energisk, led hon under förhållanden, vilka
syskonen synas ha funnit sig bättre i. Hon
kände sig »mögla» i själen, förklarar hon
med ett ord som hon gärna använder för
att beteckna dessa svåra år. Ja, gång på
gång försäkrar hon att hon länge gått och
burit på en önskan att få dö. 1 dikten
»Till mina systrar», varur ett par strofer
citeras i självbiografien 1831, berättar hon
med äkta och omedelbar innerlighet om
den svåra prövningen och om lisan, som
hon nu känner:

Min väg var mörk en gång, o! jag vill be,

att ingen dödligs väg må likna denna,

jag visste ej hvart fly för hjertats ve,

för qval, som hvarje kraft till aska ville bränna.

Min kind var blek, en långsam bitter tår
rann der. Mitt hjerta, till förtvivlan nära,
såg lidandet, som ett omätligt sår,
Guds hela sköna skapelse förtära.

Jag sökte dager, endast natt jag fann,
jag bar ej hopp, ej tro på bättre öden,
och lifvet som ett grafvens irrbloss brann
uti min själ, — dess böner ropte döden.

O Gud! hur ljuft, hur godt att tröstad bli,
och gå förädlad fram mot nya vårar!
Sen systrar! Villans storm den är förbi,
och jag har lugn och jag har glädjetårar.

32—Ord och Bild, 30 :e årg.

497

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free