Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e rin
Tyngden har lyfts bort, men intrycket
är outplånligt; 1834 summerar hon i ett
nerstämt ögonblick sin erfarenhet för
Bök-lin i de tunga orden: »Jag blef strängt
pröfvad i min ungdom. Jag har på sätt
och vis lossnat vid lifvet.»
Det avgörande i denna kris har Hilma
Borelius med styrka framhållit i sin
uppsats »Fredrika Bremer som ung» i denna
tidskrifts tjugoandra årgång. Man får icke
låta förvilla sig av ett par brev, de enda
bevarade från åren 1821 — 28, av vilka
särskilt det ena kännetecknas av nästan
flickaktig uppsluppenhet, icke heller av de
älskvärdt pratsamma epistlar, varmed hon
några år senare sökte trösta baron
Leuhusen i hans änklingsstånd. Att en person,
vars liv är ett dagligt betryck, skriver ytligt
glädtiga brev är inte så ovanligt. »Glad
är jag ej och ej munter utom i bref»,
skriver Fredrika Bremer till systern
Charlotte 1828, »och blir det förmodligen ej
mera, önskar det ej heller efter den
riktning, som både känslor och tankar hos
mig tagit. Men jag är så lugn att jag
ganska ofta är lycklig och färdig att
emottaga njutning och glädje af det minsta af
lifvets goda. En blomma, en bok, en
vacker dag glädja mig nu som då jag var
barn.» Detta och några andra brev från
nämnda år uttrycka precis samma apatiska
stämning som Den ensamna.
Genom sin lyckade debut rycktes hon
till slut upp; hon längtar nu efter vind i
seglen och ropar, ånyo fylld av ali den
tidiga ungdomens förväntan och lust för
bedrifter: »Blås, Kajsa, blås! ! 1»
Framgången gjorde hennes ställning friare, det
yppades tillfällen för henne att
tillfredsställa sin friska hunger efter vetande och
upplevelser. Trettioårig satte hon sig med
iver och lust på skolbänken, men icke för
att vinna en ny världsåskådning utan för
att upplysas och konfirmeras i den tro
som hon i tjugoårsåldern lidit sig till.
Hennes egentliga läroår voro över, när
hon skrev Den ensamna och Tröstarinnan.
Sin livsuppgift hade hon då i huvudsak
klar för sig. Med det heliga modet hos
en korsfarare utropar hon i ett brev till
Böklin 1834: »Lidande, lidande! du
tusen-hufvade tusenringlade och lemmade hydra!
— dig vill jag söka, dig vill jag följa,
efterforska, -— för att der jag kan förtaga
giftet af dina bett.» Med sin bittra erfa-
renhet kände hon sig på ett vis överlägsen
läromästaren, vars ljusa och milda
idealism hon ibland frestades att grumla med
några mörka stänk. Hennes tankar
kretsade oavbrutet kring lidandet som problem
och verklighet, hon ville inte bara hjälpa
utan också förklara. Hur kan Gud, som
på en gång är allmakten och kärleken,
tillstädja det onda? I likhet med så många
andra, för vilka religionen varit en verklig
livsbetingelse, har Fredrika Bremer måst
göra halt vid detta spörsmål. Det var
teodicéproblemets lösning hon främst
hoppades av Böklin, i den första hänförelsen
knappt medveten om att hon därvid
begärde för mycket av honom. I samma hopp
närmade hon sig senare dansken Martensen
och andra av tidens teologiska vismän. Till
sitt livs slut sökte hon svaret, övertygad
om att det som lön väntade den enträgne.
Någon skeptiker var hon icke. Hon
kunde visserligen i svåra ögonblick, såsom
när en av systrarna angreps av en ytterst
plågsam obotlig sjukdom, tvivla på att det
var riktigt väl beställt med denna världen,
men hennes tvivel blev aldrig frätande
eller bottenlöst. I ett brev till en av sina
många skyddslingar, en ung flicka med en
förlamad arm, avlägger hön sin
trosbekännelse: »det gifves ett sätt att förstå
den Christna uppenbarelsen som låter alla
störande motsägelser försvinna ej blott ur
religionsläran men ur sjelfva Mskolifvet;
som låter Gud, verlden och lifvet, vårt
eget enskilda lif jämväl, framstå i en
dager som tillfredsställer hjertats och
förnuftets högsta fordringar.» Hon var en
kristen, men inte en kyrkokristen, för att
begagna det geijerska ordet. En »kristen
på egen hand» blev hon väl inte i samma
mån som Geijer, men mot slutet av sitt
liv sökte hon i likhet med denne Gud
mindre i kyrkor och böcker än i det egna
bröstet, i samvetslagen. Betecknande nog
revolterade hon främst mot en
försoningslära som stänger himmelen för större
delen av mänskligheten, däribland många av
de renaste och bäste. Martensen prövade
hon med frågan, vem som är närmast
Kristus och fullkomligheten, rövaren på
korset eller Sokrates. Hans svar att
rövaren i omvändelsens ögonblick är
närmast, Sokrates åter när han blir kristen,
tillfredsställde henne endast för .ögonblicket.
Hon ville se något besläktat hos Sokrates
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
