Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maja Loe hr
1917). 1 sagans form behandlas här
problemet om världens förlösande ur det
ondas våld, symboliserat i djävulens gestalt,
genom kärleken, förkroppsligad i två barn.
En författare, som genom sitt val av
problem är nära besläktad med de nyaste,
men som stilistiskt går sina egna vägar,
om ock dessa ännu ej äro så lätt
igenkännliga, är Anton Wildgans (född 1881
i Wien), sedan 1921 direktör för Wiens
Burgtheater. Hans under kriget utkomna
lyriska » Flugbläfter» ha visat honom vara
en äkta österrikare. Diktsamlingarna
»Herbstfrühling» (1909), »Und hättet der
Liebe nicht . . .» (191 1) och »Mittag»
(1917) andas social medkänsla med alla
trötta och betungade, lyckans styvbarn,
och de visa därtill en vacker formtalang,
åt vilken man skulle kunna glädjas ännu
mer oblandat, om författaren icke här och
där förirrade sig ut i estetiska
smaklösheter. Av hans dramatiska arbeten
föreligga hittills endast tre: »Armut» (1914),
det i poetiskt avseende bäst lyckade, en
liten obemedlad tjänstemannafamiljs tragedi,
med två rörande gestalter, den fint
kännande, under livets börda tidigt böjde
fadern och den brådmogne, begåvade
gymnasisten, som hämmas i sitt uppåtsträvande
genom de trånga förhållandena; vidare
»Liebe» (1916), som i vemodig
resignation, utan Strindbergska anklagelser, vill
finna nyckeln till den eviga kampen
mellan könen i mannens och kvinnans
olikartade fysiska läggning, samt slutligen
»Dies iræ» (1918) — domens dag—som
håller en fruktansvärd vidräkning med de
föräldrar, som utan kärlekens heliga eld
sätta barn i världen och älska dessa
varelser, som kommit till utan att vilja det,
icke för dessas egen skull utan av
egoistisk drift. Tvärt emot vad fallet var hos
Schönherr, äro hos Wildgans de
dramatiska figurerna vida mera bärare av en idé
än individuellt formade, plastiskt skådade
människogestalter, och den dramatiska
formen verkar sällan tvingande. Dock
uppenbarar sig i alla hans verk en grundärlig
och impulsiv diktarnatur, och man undrar
om det ej är att vänta att denna åter
skall finna sin väg tillbaka till den lyriska
stämnings- och tankediktningen.
En stilistiskt isolerad företeelse bland
Tysk-Österrikes nyare dramatiska skapelser
är det bibliska dramat »Jaäkobs Traum»
(1919) av Richard Beer-Hofmann (född
1866 i Wien), som dessförinnan endast
trädt inför offentligheten med ett
dramatiskt ungdomsarbete »Der Graf von
Charo-lais» (1904) samt några noveller och
dikter. Detta synnerligen betydande
verk-som både med avseende på tankeinnehåll
och form når en ingalunda vanlig höjd,
bildar förspelet till en ännu ofullbordad
trilogi »König David». Fast fotad på
biblisk traditions grund, ser Beer-Hofmann i
den judiska nationen bäraren av
världs-återlösningens mission, det folk ur vars
stam förlossaren skall födas. Ynglingen
Jaåkob, vilken från sin tidigaste ungdom
känner sig som bärare av det gudomliga
löftet och vilken därför hans fader Isaaks
»stulna» välsignelse med det inre livets
rätt tillhör framför den förstfödde, den i
det materiellas band fångne Esau (Edom),
är fattad såsom en förelöpare till Messias.
Genom Guds nåd begåvad med ett
intuitivt förstående för alla skapade varelsers
innersta liv, förstår han stenarnas,
växternas och djurens stumma röster, förstår han,
gossen, de fullvuxnas och gamlas lidanden
och kval; liksom Wagners Parsifal är han
»durch Mitleid wissend» och därför född
till att vara den sanne medlaren mellan
Gud och människor. I två långa akter,
som egentligen mera äro dialoger än
dramatisk handling, förberedes den grandiosa
slutscenen, Jaäkobs dröm på berget Bethel,
där Guds änglar uppenbara sig för honom
och han i kamp med dem och Samåel,
djävulen — liksom sedan Kristus i öknen
— besegrar den fruktansvärdaste frestelse
och i stället för världslig makt beder om
världsförsonarens gudomliga kall för sig
och sina efterkommande. Känslodjup,
tankerikedom och ett fullständigt individuellt,
djärvt men ytterst välklingande språk ställa
detta verk i allra första ledet bland
diktens skapelser, om det också synes vida
mera ägnat för stilla och begrundande
läsning än för att ses på en teaterscen.
Även romanen har under de senaste
årtiondena odlats rikt i Tysk-Österrike. I
första rummet bör här nämnas såsom en
romanförfattarinna av högsta konstnärliga
Anton Wii.dgaks: Armod, övers. E. Hillberg Dram. teatern s"/9 1917.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
