Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert E hr en sv är d
huvud så uppriktig, som den kan vara,
som har mycket att dölja. Man har icke
heller rätt att betvivla, att han icke i
sina bättre stunder — och det var de,
då han hade pennan och icke dolken
eller dyrken i sin hand — vämjdes vid
sig själv och sitt liv. Men lika litet
som i våra dagar Verlaine ägde han
kraft till att verkligen resa sig. Man
behöver ej alis omge förbrytare, fallna
kvinnor och andra samhällets
olycksbarn med den något sentimentala
sympati, som på romantikens tid var på
modet. Men man har å andra sidan
ingen rätt att förneka dem mänskliga
känslor, allra minst då de som Villon i
vaggan fått geniets gudagåva och i
fantasi och känsla, om ej i yttre gärningar,
befinna sig på ett högre plan än
vanliga dödlige. Föröfrigt gör man klokt
i att taga ett människoliv som en
helhet med både dagrar och skuggor. Om
Frangois Villon, som den välmenande
Clément Marot i minnet av Frans I:s
frikostighet säger, hade fått inandas
hovens förfinade luft, eller om han hade
flitigare studerat sin Aristoteles och
blivit en lärd och välbeställd man som
Maitre Guillaume, är det sannolikt både
att hans språk blivit avslipat och att
han undgått många sorger, levat sin
gamla mor till glädje och fått både
»mai-son et couche mölle», men han hade
aldrig skrivit den underbara dikt som
bär det stora testamentets namn och
vari grämelse över ett förspillt liv
bildar inslaget jämte på en gång berusande
livsglädje och skrämmande dödsångest.
Och antagligen hade eftervärlden icke
mycket sysslat med hans person.
Må man icke av de ofta
förekommande uttrycken av ånger och
förtvivlan över hans liv förledas att tro att
Frangois Villon skulle äga något av den
livströtthet, som så ofta utmärkt senare
tiders diktare. För honom är livet här-
ligt — det är icke fråga om annat —
förutsatt blott att man slipper att sitta
i fängelse och att man har tillräckligt
med mynt i fickan och kan köpa sig
alla de härligheter jorden har att bjuda.
Minst av allt är denna en jämmerdal.
Hans syn på tingen är, om man så vill,
utpräglat materialistisk. Vad han åtrår
är en starkt sensualistiskt färgad kärlek
jämte vin och mat — räknar han ej
avundsamt upp alla de läckerheter, som
den välbeställde borgaren förfogar över
i sitt visthus:
Bons vins ont souvent embrochez
Sauces, brouets et gros poisons,
Tartes, flaons, oefs frits et pochez,
Perduz et en toutes fagons.
Ja, livet är eller borde alltid vara dans
och sång och fest med kamrater, glada
och kvicka som han själv, och med
flickor alltid villiga att
esteindre d’amour les flammes
pius chaudes que feu Saint-Antoine.
Men det finns ett moln på denna
himmel som ju längre dagen skrider
fram desto mer växer och slutligen
insveper allt i sitt mörker och sin kyla.
Det finns något som isar blodet och
rycker bägaren bräddad med livets varma
vin från läpparna och som bittert och
oundgängligt väntar alla. Det är döden.
Han skickar som sitt förbud
ålderdomen, som berövar la belle Héaulmière
den skönhet, varöver hon engång varit
så stolt. Han smyger sig in, och ingen,
om än så mäktig, om än så fager,
undgår honom. Alla dessa livsglada
människor, som fyllt luften med sin sång
och sitt jubel, var äro de, sedan ett
fåtal år glidit förbi? Fråga benhusen på
kyrkogården, där deras sista rester ha
blandats om varandra, de stora
herrarnas med dagakarlens, utan att någon
kan skilja dem åt! Men vart ha de gått
hän, var är det land, som nu gömmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
