Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Frälsningsarmén. Dess gestalt och själ. Av Laura Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Laura Petri
varit pengar, och med samma
ögonmärke i sikte hade han valt levnadsbana
för sin son. William skulle bli
pantlånare, ty det yrket lönade sig. Den
13-årige gossen var alltså
pantlåneri-adept. Det var ett dystert yrke. Han såg
ej annat än fattigdom, nöd och bitterhet.
Men det var ingenting nytt för Will. Han
hade ju själv vuxit upp i skuggan.
Just vid denna tid upprördes hela det
engelska samhället av chartismen, de
engelska arbetarnas förmarxistiska
socialiströrelse. People’s Charter av år 1838
krävde allmän rösträtt i förening med
vissa förändringar i parlamentet.
Industrialismen hade gjort sitt segertåg i
England och slagit den engelske arbetaren
med hustru och barn i bojor.
Det var det fina med spinn- och
vävmaskinerna, att de fordrade så föga
kvantitet mänsklig intelligens och kraft.
De krävde egentligen endast en liten
svag människohand. Men denna lilla
svaga hand måste vara tillreds alltid och
allestädes. En stark manshand var för
dyrbar att underhålla. Ej ens kvinnans
fasta hand behövdes. Man nöjde sig
ofta med endast en liten svag
barnahand. Den var billigast. Berättelserna
om barnens behandling i England för
hundra år sedan ljuda otroliga i våra
öron. Londons fattigvård sålde
systematiskt de barn, som kommit på
kommunens lott att underhålla, så fort de
hunnit sju à åtta års ålder, till norra
Englands fabriksägare. Till en modern
fabrik den tiden hörde en stor barack,
vari fabrikens små trälar hopades som
djur, gossar och flickor om varandra.
De fromma fabrikörerna skröto med den
religiösa uppfostran, som kommo de små
trälbarnen till del, alldenstund de
varannan söndag turvis hade ett par
timmar fria för att bevista gudstjänsten i
kyrkan. Dessa barn fingo arbeta upp
till sexton timmar pr dygn.
Den allra grövsta sorten av
barn-plågeri har William Booth kanske ej sett
i Nottingham, ty redan före 1830 hade
barnarbetet blivit föremål för behandling
i parlamentet. Men han hade sett nog.
Då Feargus 0’Connor, den lysande
chartistiske demagogen, som
pretende-rade sin härstamning från gamla
irländska konungar, 1842 och 1844 besökte
Nottingham, var William Booth en av
hans eldigaste beundrare och ivrigaste
lärjungar. 0’Connor bragte gnistan till
gossen med de krigiska instinkterna.
Han flammade upp i hat mot folkets
förtryckare och brann för chartismens
politiska ideal.
Det var en häftig låga, men av kort
varaktighet. Redan samma år som
0’Connors sista besök i Nottingham
inföll, 1844, tändes en ny eld i William
Booths själ, en hela hans väsen och hela
hans liv förtärande glöd, en Herrens
låga. Han vittnar:
»Jag behöver ej säga att, ehuru mina
sympatier fortfarande voro på de
stackars hungrande fattigas sida, likväl dessa
mina politiska idéer och planer för deras
hjälp dunstade bort vid min omvändelse.
Min önskan och förhoppning att kunna
bispringa dem tog en helt annan
riktning.»
William Booth blev omvänd hos
metodisterna femton år gammal. Hans
omvändelse är enkel, föga underbar, fri från
ali överjordisk skönhet. En religiös
finsmakare skulle kanske vilja kalla den
till och med tarvlig. Men om vi med den
store amerikanske religionspsykologen
James bedöma en omvändelse efter dess
frukter för livet, måste vi erkänna att
hans omvändelse var av ett
utomordentligt slag, en av de underbaraste
omvändelser världshistorien känner. Den unge
gossen greps av längtan efter frid med
Gud, men anklagades av sitt samvete
för bedrägeri. Han hade av några kam-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
