Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strö vi berg
Le Matade imaginaire.
Kopparstick efter F. Boucher.
klimax i en längre framställning av
vilken utomordentlig iakttagare av världen
och människorna Moliére var. Att han
också gjort iakttagelser på sig själv och
hemma hos sig, skulle man till äventyrs
ha kunnat förmoda utan att La Grange
upplyst om saken. Att — för att ta
ett konkret exempel — det ämne, som
Moliére tagit upp i sina första stora
komedier, École des maris och École des
femmes, där han själv spelade respektive
Sganarelle och Arnolphe, outtröttligt
varierats i fransk komedi alltifrån Jodelles
»Eugène», varmed den skapades, och
än i dag outtröttligt varieras, att man,
vad speciellt Arnolphes historia beträffar,
kan leta opp minst ett halvt dussin
litterära förebilder alltifrån Terentius till
Lope de Vega, och att denna pjäs
skrevs och bragtes över scenen av en
nygift och förmodligen ännu relativt
lycklig man — det är biomständigheter,
som för detta betraktelsesätt icke spela
någon roll. Alceste, det är naturligtvis
ett stycke Moliére, men också ett stycke
Boileau och ett stort stycke hertigen av
Montausier, som i femton år suckade
för huset Rambouillets unga och av
seklets skalder mer än någon annan kvinna
firade dotter, innan hon äntligen
beviljade honom sin hand; samtiden visste
det, och i vredesmod ville den utpekade
modellen ge sin framställare på Palais
Royal en duktig bastonad, men när han
fick se pjäsen, nöjde han sig med den en
verklig Alceste värdiga reflexionen, att
han gärna ville likna dess hjälte. Moliéres
skarpa öga var fruktat liksom hans öra;
samtiden hade på goda grunder en hög
tanke om hans förmåga som iakttagare
av verkligheten. Medan han gjorde sina
lärospån i provinsen, berättas det att
han alltid gick klädd i en vid kappa
för att sålunda kunna dölja en liten bok,
vari han samvetsgrant antecknade allt
vad han såg och hörde. Våra
naturalistiska författares arbetssätt är tydligen
av gammalt datum!
Och Moliére har ju inte bara skrivit
pjeser om olyckliga äkta män och
misslyckade friare — är han icke rent av
författare till en briljant pjes om själve
Don Juan? Visserligen anförtrodde han
titelrollen till en annan, just den nämnde
La Grange, i parentes sagt, medan han
själv nöjde sig med att spela förförarens
betjänt, Sganarelle, som var och förblev
favoritrollen, vartill han ständigt
återvände.
Därmed äro vi inne på ett nytt
kapitel, måhända inneslutande det
viktigaste av de problem, som den moderna
Molièreforskningen anser sig ha löst.
Liksom tragöden Moliére fått vika för
den elegante komikern, så har nu den
elegante komikern fått träda i bakgrunden
för farsören Moliére. Det är
Montpellier-professorn Eugène Rigal, som har äran
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
