Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strö vi berg
Coquelin Cadet som Sganarelle.
betjänternas groteska dräkt och kuriösa
uppsyn — Mascarille bar mask för
ansiktet och Jodelet uppträdde starkt
inmjölad —, vi veta, att personerna, som
i de gamla farserna, buro sina respektive
framställares namn, och vi ha ali
anledning tro, att den slutliga avbasningen
på Moliéres tid exekverades med vida
mer éclat än nu. Sedermera förfinades
Moliéres dramatiska teknik under
inflytande av spansk och italiensk komedi,
som ju redan förut — av den unge
Corneille bland andra — naturaliserats i
Frankrike, men han behåller ett övertag,
som väl får tillskrivas olika orsaker. Först
och främst väljer han aktuella ämnen,
vidare målar han i hög grad efter levande
modeller, men det är nästan
genomgående stående typer ur den gamla farsens
värld som han sålunda individualiserar,
och han låter en hel del av farsens
oemotståndliga situationskomik slinka med in
även i sina allvarligast menade
karaktärskomedier. I »Misantropen», som ju i
grund och botten är en omarbetad
tragedi, är detta farsinslag svagast, men
det förekommer dock (M. Dubois’ glömda
brev!). Vad beträffar »Tartuffe», det
verk, som beredde Moliére större bekym-
mer än alla de andra tillsammans, är
handlingen så farsmässigt uppbyggd, att
han kunnat i huvudsak använda samma
mönster för sitt sista stycke, Le malade
imaginaire, som är en notorisk fars —
eller snarare en vådevill, eftersom den
gavs med musik, sång och en — ytterst
grotesk -— apotekarbalett. Med den
munviga Dorine och den stumma pigan
Fli-pote, för att icke tala om den föga lojale
monsieur Loyal och gumman Pernelle -—
alltid spelad av en karl på Palais Royal,
Moliéres svåger, den halte Béjart — är
ju också en viss farston säkrad i detta
stycke, även om titelfiguren spelas i en
så allvarsam stil som i våra dagar
brukas.
Att som en annan fransk forskare
gjort — Petit de Julleville, som
teaterhistoriker eljes en betydande auktoritet —
förklara Moliéres gestalter i den »högre»
komedien såsom en transformation av
den medeltida moralitetens personifierade
abstraktioner, är att grundligt misstaga
sig om denna komedis verkliga väsen
och uttrycksmedel. Om Moliéres figurer
stundom kunna förefalla abstrakta som
mänskliga karaktärsstudier, så beror det
på att de utformades direkt för teatern,
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
