Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mo lière
med bestämda skådespelare för ögonen,
varigenom de omedelbart ikläddes kött
och blod i diktarens fantasi utan att
några detaljanvisningar gjordes av
nöden. För en praktisk teaterförfattare bör
detta arbetssätt vara idealet, men det
förutsätter också att det utrymme, som
lämnas skådespelarens personlighet,
vederbörligen tages i anspråk.
Om nu Moliére lyckats skapa en
levande modern komedi ur den antika
komedien genom att låta fritt inspirera
sig av medeltidens levande franska fars,
så har han visserligen också på ett högst
personligt sätt lyckats förnya denna
urgamla nationella genre, vars toppunkt
dittills var nådd med »Advokaten Pathelin».
Av alla Moliéres farser har ingen blivit
så populär som Le mèdecin malgré lui,
»Läkaren mot sin vilja», vilken icke är
något annat än en bearbetning av en
äldre fars, som i sin tur utgör en
dramatisering av en som folksaga till flera
länder spridd fabliau, Le vilain mire.
Men Moliéres stora och självständiga
skapelse är typen Sganarelle, som han
alltid spelåde själv och icke tröttnar att
variera i olika individuella avskuggningar.
Dess släktregister för utanför Frankrikes
gränser, till den antika komediens
uppfinningsrika slavar, till Pedrolino, Sbrigani,
Scappino och vad de allt komma att
heta på italiensk mark, där de nästla sig
in i commedia dell’arte’s gästfria
typvärld för att slutligen dyka upp som
Mascarille i Moliéres tidigare stycken.
Efter sin mindre lyckade sortie ur
pre-ciösernas salong är denna typ försvunnen
ur Moliéres persongalleri; vi återse
visserligen en gång Scapin i ursprunglig
renhet och en gång Sbrigani, men den
har fått en nationell efterträdare i
Sganarelle, som närmare brås på den mindre
begåvade kusinen Arlequin. Sganarelle
bär icke mask som Mascarille, han är
rent fransk — på samma sätt som Sancho
Panza är spansk och Jeppe dansk — i
sin bondska jordbundenhet, sin
oreflekterade hederlighet och sin småsluga
egoism, som visst icke utesluter vare sig
ett klipskt förstånd eller en ädel impuls
vid tillfälle. Så till vida, men framför
allt i egenskap av kvick resonnör är han
en nära anförvant till sin äldre landsman
Panurge, Pantagruels trätobroder, en fransk
Falstaff, och liksom denne är han som
oftast starkt sysselsatt med frågor som
röra kvinnan och äktenskapet, utan att
43
De Fèraudy som Sganarelle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
