Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Ur en brevväxling med C. D. af Wirsén. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterhind
varför jag inblandar detta här, som icke
hör hit — kanske ville jag vädja till
någon sträng från fordom hos dig —
förmodligen förgäves. Ej heller orkar
jag skriva längre».
Så uppriven hade Snoilsky ej blivit,
därest ej Wirsén tagit denna historia
med brevet till Klemming — som spritts
i avskrifter! — mycket illa och om ej
Snoilsky å sin sida känt ett stört
förhållande till vännen som en hjärtesorg.
Förhållandet återställdes även, och om
Strindberg skrev Snoilsky till Wirsén i
dec. 1883:
Vad skall jag säga om det sista arbetet av
den, som du kallar min »skyddsling» ?
(Strindbergs dikter). Jag hade en tid fått för mig,
att han vore en man, som livets bitterhet och
orättvisor gjorde ursinnig på samma gång jag
tyckte, att hans anmärkningsvärda talang icke
uppskattades efter förtjänst. Det var ett stort
fel av mig att blunda för alla de fula fläckar
av personligt hat och hämndlystnad, som här
anfrätte kärnan. De sista invektiverna i
bunden stil äro pilar, som studsa tillbaka på
skytten själv.
Men med allt detta kom det en paus
i brevväxlingen, vars orsak är
betecknande för vårt ämne här och som
Snoilsky själv den 7 oktober 1884 förklarar så:
Att det flera gånger påbörjade brevet till
dig — — aldrig blivit fullföljt, har berott på
att jag–-levat mig in i tanken att ingå med
dig i långa resonemang om de grundolika
uppfattningar i avseende å så många frågor, vilka
skilja oss åt — kyrka, äktenskap,
samhällsordning etc., men jag förtvivlade alltmera om
att kunna beröra allt detta skriftligen utan att
snarare vidga avståndet oss emellan än närma
oss till varandra.
Dock, när han i samma brev tackar
Wirsén för löftet om dennes nya
diktsamling »Sånger och bilder» heter det:
Tala ej här om olikhet i ståndpunkt! Äro
vi ej båda i grund och botten tolkar av ett
idealistiskt åskådningssätt? Tror du att jag
någonsin skall sakna resonans för det djupt
kända, som därtill är så uttryckt som du förmår
uttrycka det? Kulten för materien kan jag icke
dela, lika litet som den ensidiga dyrkan av det
sköna.
Några veckor senare gör han
emellertid det stora principuttalandet:
Du har den vänligheten att önska få del
av något, som jag nyligen skrivit, och du
hoppas att där finna något harmoniskt. Jag fruktar
att jag icke kan åvägabringa mycket av det
slaget. Nästan allt det jag producerar vill mot
min vilja taga färg av en misstämning, en
med smärta blandad nedslagenhet, framkallad
av betraktelsen utav det elände, de
missförhållanden som i livet stirra en tillmötes överallt.
Mitt hjärta är fullt därav, men jag kan ej i
diktens form giva uttryck däråt. Min instinkt
att urskilja vad som är poesi eller icke, är
ganska utbildad, och jag märker, huru jag
överskrider detta råmärke, när jag vill försöka giva
ett på samma gång skönt och sant uttryck åt
vad jag känner i dessa sociala frågor. I många
stycken uti min senaste diktsamling finner jag
huru högst otillfredsställande mina försök i den
vägen utfallit. De ord av bifall, som för
tillfället kommo dessa stycken till del, besticka
mig icke. Jag finner en klyfta mellan vilja och
kunna i min poetiska produktion, som förlamar
denna. Den lyriska formen, åtminstone för så
vitt jag mäktar handhava den, är icke ägnad
för resonemang i frågor, som falla under
tänkarens eller statsekonomens område.
Till förkämpen för poesiens
kontemp-lativa harmoni i beskådandet av en
oföränderlig idévärld yttrar sig här
företrädaren för dikten som tidens onda samvete.
Men hur riktigt och hur vemodigt ser
icke Snoilsky själv, att hans försök till
resonemangslyrik äro svagare än hans
fria lyrik! Han kunde nu aldrig rätt
inympa hos sig detta andra så att det
blev poetiskt kött och blod hos honom.
Huru välmenande varm och hur poetiskt
obetydlig är ej till exempel hans dikt
om emigrationen! »Den tjänande
brodern» synes mig dock isynnerhet vara
ett undantag — och ändå, vilket avstånd
från den och till det älskvärda och
snillrika bizarreriet »Den nya Cendrillon».
Också där skulle det nog finnas tendens.
Men tendensen förlorade sig i den
lekfullt tjusande rokokofantasien — utan
5°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
