- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
51

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Ur en brevväxling med C. D. af Wirsén. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Snoilsky och åttiotalet

like i hela vår poesi, en artists utsöktaste
dröm i rose och bleu tendre —, förlorade
sig för att slutligen brusa ut i den
underbara apostrofen till Cendrillon-Liberté —
skogens doft och Rousseaus poesi efter
1’ancien regimes hovparfym och läckra
budoarsensualism! Det är icke »den
enkla form som tusenden förstå», icke
porslinsfabrikens bägare för var mans
mun Poemet finns lyckligtvis ändå, och
på den andra vägen har skalden, helt
visst till sin sorg, icke åstadkommit
något som är tillnärmelsevis så snillrikt,
fulländat och — skönt.

Just ovanciterade brev till Wirsén
innehåller emellertid även några
uttalanden, som visa att Snoilsky ingalunda (och
hur hade det också varit möjligt!) ville
förvandla ali dikt till en kämpande och
moraliserande:

Jag tror att om dikten återvände till sin
ursprungliga bestämmelse att alltid tillika vara
till viss grad sång, skulle den ej som fallet är
nu, löpa fara att överhöras (!) och förstummas
av den ordrika debatten i de moderna
romanerna och novellerna. Att de idéer, som ligga
i luften och sysselsätta tiden, på detta sätt
formuleras — jag vill icke säga klargöras — är i
sin ordning; men — — då frågorna börja
inträda i skedet av praktisk lösning, då tröttnar
läsevärlden att i diktskapelser förföljas av samma
spöken, som oroande framträda i själva livet.
Jag tänker, den period är ej avlägsen, då
poesien åter skall göra sig gällande — — då den
skall utjämna och försona många av dagens
strider genom det enklas, det naturligas makt.

Och nu följa några ord, som
märkligt visa skaldens framsynthet, ord som
äro kommentarer till hans dikt om folkets
kommande sångmö:

På vilket fält (skall poesien utjämna strid)?
Det nationella. Ej genom frambesvärjande av
förgångna storhetsminnen utan genom
kärleksfullt uppdagande av de poetiska skatter, som
slumra hos land och folk, i stugor och
skogsbackar. En sådan period av nationell
igenkänning, som Skottland såg gry i sin Burns
och Norge i sin Björnson, har vår poesi ännu
icke genomlevat — den måste dock komma till

återuppståndelse, till föryngring. Den som skall
giva sitt namn åt en sådan period, har ännu
icke framträtt — han måste, från barnsben av,
hava delat ljuvt och lett med folket och lärt
sig att förstå dess röst och granens susning.

Är det icke anno 1884 en profetia
om Fröding och Karlfeldt? Här går
skalden ut över 80-talet och skådar i
anden den nya diktning, som fullt
organiskt skulle övervinna det abstrakta och
sterila teoretiserandet.

Han tillägger:

Vi andra, som en äldre tidsriktning och
ett olämpligt uppfostringssystem en gång för
alla gjort mindre mottagliga för dessa ursvenska
ljud — vi kunna dock sträva ditåt, åtminstone
utpeka målet för lyckligare efterföljare. Ack
den som kunde bliva den allra som ringaste
pionier i detta sköna, oupptäckta landl Men
jag är kanske för gammal —• le pli a pris.

I själva verket ha ju både Snoilsky
och Wirsén, trots sin
överklassuppfostran och överklassbildning, haft hjärta
och poetisk sensibilitet för trofast
svenskhet och för visans klang. Bägges poesi
känner väl till inhemsk natur,
furuskogarnas doft och dunkel och »den
svenskhet som finns kvar hos Jerker». leke
desto mindre har Snoilsky rätt i sitt
tvivel. Den fullt genuina folkliga sången
kunde ej sjungas av dem.

Någon tid därefter offentliggjorde
Snoilsky i Gustaf Retzius’ liberala
»Aftonbladet» sin dikt »Rebell», varav Wirsén
konstaterade, att deras åsikter alltmer
syntes skilja sig; det nedstämde honom
att börja med. »Det kan ju tillåtas en
vän, att, om ock du kan le åt hans
böner, anhålla att du ville, med uppgivande
av inläggen i dagsfrågor, ägna dig åt
den fria, själfulla diktning, som gjort ditt
namn ärat och i själva verket bereder
varaktigare triumfer än det efemära
bifallet. — — Anse mig som urbota, men
tro på mitt nit för ditt verkliga gagn!»

Det var emellertid ej för applådernas
och triumfernas skull som Snoilsky gick

Si

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free