Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
C hristina Ni l s s on vid sexton
års ålder. O Ij emålning av
Adelaide Leuhusen.
bent spelade violin och sjöng i lekstugor
och på marknader, genom en lycklig slump
ådrog sig en musikkännares intresse och
sedan efter träget, ihärdigt arbete uppgick
som en stjärna av första storleken i
konstens på den tiden tongivande huvudstad
för att därefter under mer än ett fjärdedels
århundrade härska som en sångens
drottning i två världsdelar.
Med Christina Nilssons namn är vår
störste tonsättares, Fr. Berwalds, oskiljaktigt
förknippat, det var i hans hem i
Stockholm och under hans ledning som hennes
hos fröken Adelaide Valerius, sedermera
friherrinnan Leuhusen, började studier
fortsattes intill hennes utresa. Den unga
konstadepten ville helst ägna sig åt violinspelet,
men Berwald, som förutsåg hennes stora
framtid som sångerska, avrådde henne
därifrån. Av Berwalds i Ad. Hilimans
biografi meddelade brev ser man med
vilket städse levande intresse han följde sin
forna elev, och hur han fortfor att råda
och vägleda henne, ännu sedan hon er-
övrat den bortskämda Paris-publiken. Med
tanke på henne komponerade han sin opera
Drottningen av Golkonda. Konstnärinnans
levnadsöden äro f. ö. alltför väl kända att
ett ingående därpå här skulle vara
behövligt. Efter hennes första uppträdande
på Théåtre-Lyrique —- i »La Traviata» —
skrev en kritiker: »Hon äger en sällsynt
klar och böjlig röst, och sedan hon
övervunnit den första rädslan gjorde hon den
gällande i alla dess hänförande
nyanseringar. De högsta tonerna äger hon
förmåga att framandas på ett eget till
hjärtat gående sätt och så pärlrent att
publiken flera gånger satt som förstenad, innan
bifallsstormen bröt lös». Hennes nästa,
stora roll blev Nattens drottning, från
vilket »otacksamma och naturvidriga parti»
Berwald avrått henne, men där hennes
framgång ej blev mindre. Bland följande
uppgifter må framför allt nämnas hennes första
roll vid Stora Operan i Paris, Ofelia i
Thomas’ då nya Hamlet, där hon tjusade
åhörarna ej blott genom »den mest
fulländade virtuositet i fråga om koloratursång»
(Hanslick) utan även med den i
vansinnesarian inlagda Näckens polska. Bland andra
av henne kreerade partier är
Margareta-Helena i Mefistofeles (London 1880).
I Stockholms musikliv kom
världssångerskan blott att göra några få, sporadiska
insatser. Den som skriver detta räknar
som ett oförgätligt ungdomsminne att ha
hört henne vid hennes besök här för 40
år sedan, då hon medverkade vid
galaspektaklet i anledning av vårt n. v.
konungapars förmälning och vid några
följande föreställningar uppträdde i tredje och
fjärde akten ur Faust. Hon stod då på
höjden av sin lysande konstnärsbana, som
hon tio år senare för alltid lämnade.
Bland de mest tilltalande dragen i den
bortgångnas av alla som haft förmånen
känna henne varmt prisade karaktär är den
kärlek till barndomsbygden, som yttrade
sig i hennes ålderdoms år efter år
upprepade besök därstädes. Det var under ett
sådant besök döden nådde henne, och i den
småländska jorden har hennes stoft bäddats.
Så länge sång tonar ur svenska hjärtan
skall hennes namn förvisso icke glömmas.
En illustrerad biografisk artikel om Christina Nilsson av G. Renholm finnes i Ord och Bild 1897
sid. 380 — 384.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
