Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Betraktelser. Av Anna Lenah Elgström - Det snälla trollet i den röda stenen - Offerröken och tempelpelarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Len ah Elgström
Jag drömde vaggad av dess böljor.
Den blekgula lilla månskäran var min
sällsamma bat.
Jag färdades över de rena vidderna
av glädje utan skäl och namn.
Om en liten stund kom jag till en
vik i vars klara vatten gräset växte ned
i gröna buketter. Jag speglade mig i
en upp- och nedvänd värld. Ännu en
liten gul måne hängde i den grönblå
klarheten mellan gula vasskanter, vilka
stodo både upp och ner.
Här är det magiska ställe där min
dotter säger att ett snällt troll bor i en
stor röd sten.
Jag satte mig på den och såg hur
de fridfulla ängarna kommo ner till
brynet av den lilla vatten- och
ljusstrimman liksom för att dricka. Sedan lågo
de så stilla under sina mörka dungar.
De tycktes se ut över skimret i ett
mystiskt ljust samförstånd.
Även jag var med i det. Ty det
snälla trollet i den röda stenen viskade
hela tiden i mitt öra.
Hon sade mig att det bara var för
att jag var för trång, för liten, allt för
lumpen, som jag inte alltid kunde
behälla samförståndets frid i mitt hjärta.
Den fanns alltid.
I djupet rådde alltid frid.
Kunde jag blott göra mig fri från
de stora hindren, vana, småsinthet,
världslighet, skulle jag oftare kunna komma
fram till den ljusstrimma, vari glädjen
alltid ler.
Om jag blev som ett barn . . . Kunde
jag det, var jag stor nog, omedveten nog,
ursprunglig nog, skulle jag till slut
alltid kunna känna detta jag nu blott
känner sällan och somliga inte alis, men
barnen ständigt — detta vilket livet
själv känner — fröjden som är livet.
Offerröken och
tempel-pelarn e.
Det är skönt att veta, långt från
sådana välsignade stunder och trakter, att
de dock stå kvar, att de finnas där,
fast man inte ser dem.
Att glädjen alltså är en verklighet
— fast det tycks så otroligt just då.
Det är gott att kunna tänka sig i
någon mörk och ångestfull stund att
den glödande leende friden står kvar
över sommarlummiga träd.
Solen spelade över dem i ett brett
gyllene leende, brutet i millioner
ljusblixtar.
Det var som om träden dansat på
sina rötter, där de vaggade sina
skimrande kronor hit och dit.
Lövmassorna höjde och sänkte sig
kring horisonten i kullar och dälder av
brusande glimmande grönt.
Deras böjningar smekte mig över
kinden likt beröringen av en väldig vinge
— en osynlig fridsduvas mjuka vinge.
Likt ett vänligt ljust öga öppnade
sig genom skogarna en blå havsstrimma
över gula och mörkgröna åkrar i lugn
växling.
Över skogen stod ett enda hus.
Det hus, där min käraste bor.
Ur skorstenen steg en smal blå
rökstrimma.
En offerrök av tacksamhet från den
stora glimmande tempelhärden.
Det är tryggt att veta i någon stund
av mörker och plåga att de höga
träden alltjämt sträcka sina vita stammar
upp mot det blå, att de vita
björkstammarna löpa rakt upp i den klara luften
likt ett par smäckra tempelpelare,
alldeles som jag såg dem då jag låg
under dem och log i den glädje, som är
bön, tacksägelse och gudstjänst.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
