Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
häradsdräkter han samlat, men det är
omöjligt att omedelbart dela Nordlings
förtjusning över ting, som läsaren aldrig skådat
och icke får skåda. Redan sådana
avdelningsrubriker som »Från
Leksandsmjäl-gar till Skebergsholar» och »På lötgång
och tassmark» nedstämma läsaren ungefär
lika mycket som de sannolikt glatt
författaren i nedskrivandets stund.
Det mest poetiska i boken är nog
författaren själv. Det är omöjligt att tänka
bort honom från vilket motiv han än tar upp,
ty alltid sträcker han emot en sitt väldiga
pekfinger, antingen understrykande något
bra eller höttande åt något dåligt. När
man slår upp bokens sista avdelning
Spelhorn och Psalmodikon växer ens beundran
för Johan Nordling på ett alldeles nytt
sätt. Man förstår nämligen att denna
skenbart överströmmande friska människa hotas
av fullständig blindhet och att han glömt
sitt eget lidande, medan han förhärligat
Dalarnes natur, seder och folklynne. Denna
personliga tapperhet kan diktaren räkna
sig till godo i några märkliga
uppgörelsedikter, där en spänstig natur strider mot
ett oblitt öde med stor men ojämn kraft.
Det är en oerhört patetisk poesi, som väl
tål alla ymniga överord och snarast
förhöjes av dem.
Att närmare analysera dessa dikter
är omöjligt, därför att poesi och motiv här
som alltid hos Nordling äro så intimt
sammanväxta. Jag får därför inskränka mig
till att anföra slutet pä den dikt, Vägen utför
berget, som synes mig ha de största måtten.
Så här tar Johan Nordling sitt avsked —
en dalkarlskarl som få:
Nu jag kommer, trött och slagen, smutsbetäckt,
med rivna kläder,
rik på sår och bulna minnen, fattig som en lus
på tro!
Knäckt är hattens stolta fjäder.
Tag den — tag för fyra bräder,
för en famn, där barnsligt lutad jag kan gråta
mig till ro!
Vägen stupar utför berget, ljudlöst sänker väktarn
handen
och de nötta jordebanden från min fot han löser av.
An ett fjät, som dränks i sanden
vid den skuggomhöljda randen,
och jag glider ned för stranden,
Heliga Mörker,
ut i ditt hav!
Gabriel Jönsson hör liksom Johan
Nordling till tenorerna bland våra lyriker.
Som han själv bekänner i Störd seglats
sväller hans sångaihjärta för alla vindar:
Ett skepp lade ut i en späd, blå bris.
Det ägde etl hjärta ombord,
ett hjärta som svällde på segels vis
för sunnan och vind från noid.
Enligt skalden lär denna lustsegling
egentligen tillhöra det förflutna, och i stället skall
det heta:
Nu stampar ett hjärta i grov, grå sjö.
Diktsamlingen Flaskpost röjer dock
knappast några djupare hj ärtesorger utan lever i
stället på ett raskt och smittande humör.
I en slutdikt Inventering nämner
Jönsson, att han har bilder från tre mil jord
och minnen från två små stränder och
anspelar därmed på en rad hembygdsdikter
från Flundror vid Sundet och Backafall på
ön Hven. Till dem är han bunden genom
släktkänslor och barndomsminnen, och det
är alltid med ett glatt igenkännande hans
fantasi återvänder till dessa trakter.
Visserligen minna både rytmer och innehåll
väl ofta om Karlfeldt, men de ha
onekligen omplanterats mycket naturligt. Det
är inte doften av pors och enar, som
inspirerat Jönsson, utan brisen från havet och
glittret av sillfjäll. Det ärvda
sjömanslynnet lever kvar hos författaren, och han
kan slå an en frisk trall. Ofta är
uppslaget mer värt än hela dikten; så t. ex.
denna början av Vid vakten:
Flicka från Backafall, briggen Tre Bröder
kryssar i kväll i Karibiska sjön.
Det är något otåligt över författaren, och
hur ivrigt han bekänner sin kärlek till det
vackert sagda, tycks han föga ändra vad
han en gång nedskrivit. Det är väl något
mer än nödrimmet som tynger ner andra
hälften av denna så festligt begynnande
strof:
Backsvalan blänkte kring din kind,
konvolven vid din sko —
Den synen gör sig alltid mind
och ger mitt hjärta ro.
Samma bekymmerslöshet kan
annars-medföra, att Jönsson för helt oväntade
bilder i hamn. Särskilt i sina ballader vet
han att fånga en rad åskådliga detaljer, som
nästan helt bygga upp dikten. Vi ha följt
Jöns Botillesson, på hans långseglatser, ända
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
