Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
tills han ligger vid Helsingör och fått en
skymt av Martina, som står på Anders
Trueds backe, och så resumerar Jönsson
det följande förloppet i denna ypperliga
avslutningsstrof:
Hon blir din brud en vinter framat våren,
och tusenskönan ser dig än på land.
Där får du ro — och beck på byxelåren,
och Sundets flundror flämta i din hand.
Det är naturligt att Flaskpost med sina
omedelbara och vinnande egenskaper skall
ha slagit an, men fråga är om skalden i
längden har något att bjuda. Utan att
alis våga besvara denna fråga vill jag peka
på Den vilda svanen, som onekligen har
en hård och stridbar klang. Ändå mer
löftesrik är kanske Öns kyrkogård, framför
allt i följande strofer:
Här känner jag åter den eviga doft,
som minner om balsam och salt.
Här kan jag igen som ett ringa stoft
förundrad få vila i allt.
Se skeppen som glida i tidlös fred
på glatta, gudomliga sund.
Hur länge sen allt i mitt hjärta gled
så tyst som i denna stund.
Se lammen som sova vid murens fot
i aftonens gyllene ro.
Vad är det för ängder jag skådar emot,
vad går min själ på för bro?
Den vila och ro skalden här besjunger har
en kontemplativ underton. I den yttre
skildringen kommer det in något dämpat
och vekt, som vittnar om prövning och
livsförsoning. Om Gabriel Jönsson kan taga
fasta på detta anslag och fördjupa det till
något helt och stort, kommer han att vinna
mer än den tillfälliga framgång Flaskpost
berett honom.
Karl Asplund är konsthistoriker till
yrket och lyriker på lediga stunder. Här
sammansmälter så till vida bägge yrkena, att
han även som diktare är en estetiker, som
älskar »doft och ljus och vackra ting». Som
forskare har han särskilt sysslat med
miniatyrmåleri, och han utpenslar gärna sina
dikter till små miniatyrer. Särskilt i den nya
diktsamlingen Daphne, som avgjort står
under den i sin art glansfulla prestationen
Hjältar, påträffar man ganska mycket likgiltigt
poetiskt nips om pendyler »av gammal or
moulu» eller om Louis XV utpyntad som
Apollo. Tänker man på den
oefterhärmlige föregångaren Snoilsky, som verkligen
förstod att adla sådana små bagateller till
kylig men utsökt poesi, tycker man att
Asplund i onödan filat sina terziner. I
allmänhet har man dragit fram en sådan
dikt, Gravskriften, och funnit den i sitt
slag formfulländad. Ehuru jag finner
anslaget alltför sprött och sluttanken dåligt
inarbetad, vill jag å min sida gärna
anföra den som det bästa provet på Asplunds
förmåga i denna genre:
Dröj vandringsman! Ett hjärta vilar här,
som haft till döds en jordisk kvinna kär.
Ur hennes hjärta detta hjärta tömt
mer salighet än något annat drömt.
Det namn, som hennes minne evigt bär,
är Cynthias. Men mitt skall vara glömt.
I det hela innehåller den lilla
diktsamlingen rätt mycken chevaleresk
kärlekspoesi. Den verkar merendels äkta, och
man kan åtminstone ana en öm
omedelbarhet, som den tunna versens trånga häkte
aldrig lössläppes I samma anda uttalar
sig Asplund om sin mor i den vackra
dikten Porträtt. Skada blott, att den
börjar med en så ingående och stiltroget
riktig fotografibeskrivning och sedan
nödvändigt skall innehålla kulturhistoriska
uppgifter om hennes älsklingsböcker m. m.
Till slut strykas dock dessa biveik bort
för en varm innerlighet, som särskilt sökt
sig uttryck i följande strofer:
Jag minns väl några vers bland mina egna,
som jag är glad att inte du lur sett,
som skulle gett dig mångens natts förtegna
förtvivlan, när till Gud för mig du bett.
Kanhända var det bäst, att du blev minne,
och bäst, att jag blev b*ra dröm och hopp.
— Men hjärtat hugger till ibland härinne.
En ängslig barnröst vill ur bröstet opp
och ropar efter dig och ingen annan
och vill berätta och ha svar igen.
Du skulle kysst min älskade på pannan
och smekt mig stolt och blivit hennes vän.
Den ridderliga känsla, som så ofta kom
fram i Hjältar, visar sig här i ny
förbindelse, och den är väl det vackraste som
Karl Asplund har att giva som diktare och
människa.
På samma linje som Asplund rör sig
Emil Zilliacus, men han förefaller mig
vara avgjort mer betydande som diktare.
Den utomordeniligt säkta och formfulländade
kultur Zilliacus äger utesluter kanske den
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
