- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
110

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sverker Ek

fritt expansiva känsla,som skapar riktigt stor
poesi, men den skänker hans verser en
sällsynt fast och avrundad prägling.
Liksom tidigare diktsamlingar röjer I grottan
författarens djupa förtrogenhet med grekisk
kultur och hans levande känsla för klassiskt
landskap. I allmänhet räknar jng dock
icke Zilliacus’ dikter med antikt ämne till
hans bästa. Som man redan kan ana av
sådana lärda titlar som Halkyonibka dagar,
Charis, Epinikion, Thanatos, Eklog, verka
dessa dikter alltför ofta pasticher. Den
kämpande antik, söm Vilhelm Ekelund
ständigt på nytt förverkligar i sin diktning,
kan Zilliacus ej på samma sätt nå fram till,
därför att han känner den grekiska
kulturen alltför väl. Härigenom berövas
skalden det egna initiativet, och han sjunger
blott för skuggorna:

Var är nu den unge man,
som en gång i grekisk vår
segerrusets sällhet vann
i sin första styrkas år?

Mycket mer övertygande och levande
verkar Zilliacus, när han fångar en
omedelbar livsstämning, så som det sker i Siesta.
Den sorglösa vilan vid brunnen skänker
ett av dessa evighetsögonblick, som i sig
själva äro stor poesi, och som lyckligt
fasthållits särskilt i följande rader:

Sommarhimlen välver ljus
över våra ljusa drömmar.
Och så bräddat full är stunden
som den svala vattenrunden,
vilken över stenen strömmar
med sitt silverklara brus.

Hur varmt känt detta än är, har Zilliacus
dock ej funnit samma hjärtligt förtroliga
ton, som klingar ut i en hans Sommarvisa
med nordiskt motiv.

I inledningsdikten, I grottan, bekänner
Zilliacus:

Jag spelar mig och de mina
till lättnad och lisa en sång.

Samlingen innehåller också ett litet
knippe kärleks- och hemdikter: Över haven,
Idyll, Skidfärd i månsken, I skymningen,
Vad gör det mig —, Så vakna åter till din
tro på våren — av en alldeles egendomlig
intensitet och innerlighet. När man läser
dem, kan man känna en varm våg gå
genom sin varelse och samtidigt erfara en
skamkänsla över att ens egna känslor ej
ha samma renhet och styrka. Själva ryt-

men har samma vibrerande underton som
en skälvande mänsklig stämma. Så intim
poesi tål i allmänhet ej utplockade citat,
men jag skall dock anföra ett litet parti
ur Idyll, som ger anslaget:

Jag ligger och lyssnar till timmarnas gång i mitt

hus, det tempelstilla.
Men varför är natten så blommande blå, dess
tystnad så ljuv och stor?
Hvi synes mig vägen välsignat lång till världens

vimmel och villa?
I huset slumrar ett litet barn och det lilla barnets
mor.

Med ett gammaldags uttryckssätt kunde
man kalla det intryck sådana vers
efterlämna för själisk skönhet. Här utvecklar
Zilliacus i sitt eget liv den grekiska Charis
han så mycket beundrar, och enligt min
mening kan man kalla rader som dessa
verkligt klassiska. Så visar det sig, att
den grekiska inspirationen i diktsamlingen
går långt djupare, än man först tänker,
men det är blott så att den blir
verksammare ju mindre medvetet den framträder.
Som diktare röjer Zilliacus ingen yttre
påfallande originalitet, men i sina bästa stunder
kan han skapa sällsynt lödig och äkta poesi.

i

Den djupare form av klassicitet Zilliacus
nått fram till i sin hemdiktning är
besläktad med andan i Pär Lagerkvists nya
diktsamling Den lyckliges väg. Liksom
alltid strävar Lagerkvist efter allmängiltiga
uttryck för sitt känsloliv, men han h’ar här
nått denna verkan genom sällsynt intima
medel. Det frostiga och bittra i hans
väsen har smält undan och berett platsen för
en skälvande och öm lyckokänsla. Det
hårt anspända i hans form har mognat
och klarnat till vek och innerlig poesi.
Sedan flere år befinner sig diktaren i
Frankrike, och tydligtvis har landets kultur och
klimat verkat lenande och renande på hans
nordiska kärvhet. Omslaget kommer inte
på något sätt brådstörtat — det är ju väl
förberett i hans sista böcker — och
gammalt och nytt brottas ännu om honom.

Den likvisst stora skillnaden ser man
bäst, när Lagerkvist i denna diktsamling
griper till en stor kosmisk fantasi. Det
egendomliga är, att han bygger upp denna
över en jordisk idyll, och att visionen
egentligen är en i stjärnrymden utkastad väldig
skuggbild av den människa skalden känt
längst och bäst — hans egen mor. När

i i o

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free