Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och] alltemellanåt styvar han upp sig med ett segersällt tillrop: Nu har jag det! Vad har han? Det yppas aldrig, men man förstår att han far efter någon vetenskaplig idé besläktad med »urplantan», ur vilken konstverken skulle utveckla sig i regelrätt metamorfos. Efter så många höga stunder av illusorisk benådning, efter allt detta oförtrutna ritande, kolorerande och modellerande nödgas han slutligen böja sig för den bittra dom oraklet avkunnar: talangen fattas honom, Roma locuta est! Det var kanske hans levnads grymmaste besvikelse.
Den som inte kan skapa konst blir enligt naturens ordning konstkritiker, och Goethe blev det med tiden. Men inte i Rom — det hade varit en förbrytelse mot rummets helgd. Artisternas och kvasikonnässörernas ateljékäbbel om verk och mästare pinade honom som tobaksrök; bland dessa subalterna andar gick han som den försyntaste lärling.
Han följde trofast det gällande konsthistoriska modet, etablerat av fackmän som han vördade. Man befattade sig endast med s. k. blomstringsperioder: antiken, den evigt fullkomliga, och vad som hölls för dess moderna återglans, högrenässansen, och även denna skulle man sannolikt förkastat ifall den inte hade utfyllt konstsfären med måleri, av vilket de gamle hade efterlämnat beklagligt ringa spår. Annars betvivlade åtminstone inte Goethe att Polygnotos hade målat bättre än Rafael. Detta tidevarvs typiska konstbetraktare stod inför målningar med en skulpturkanon i ögat: vad de lade märke till var teckning, gruppering, figurernas skönhet och slutligen — kanhända — färgen. Därtill kom ett mycket viktigt litterärt element: ämnet, anekdoten. Goethe övervann inte denna intellektualistiska metod; hans härligt utvecklade färgsinne hade redan avletts i vetenskaplig riktning och just i Italien samlade han stoff till den optiska teori som skulle bli hans forsknings älskade sorgebarn.
Oss angår ju inte nivån av Goethes konstkännarskap. Hans lidelsefulla innerlighet strömmade vitt ut över den snäva doktrinen, och hans stora diktartankar öppnade oändliga rymder bakom tekniska abstraktioner. I vart »mästerverk» hälsade han med aktsam ömhet en befryndad ande: han gick i ett spegelgalleri och bugade omedvetet för sin egen bild, något vackrare fanns inte att se. Ännu gällde den konstnärspsykologi han en gång i sin avsvurna naturalistiska period hade förkunnat:
Nicht in Rom, in Magna Gräcia —
Dir im Herzen ist die Wonne da!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
