Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tor Hedberg. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
behöver ett komplement, tar sig också
uttryck i att våren är den av årstiderna,
som Hedberg helst skildrar. Den
framstår för honom alltid som den
efterlängtade befriaren — det är som om
bundenheten i hans eget väsen skulle lossna
på samma gång som kälen i marken.
För stadsbon blir ju våren också gärna
den enda årstid, då han får en starkare
känning av förändringarna i naturen.
Och Hedberg är stadsbarn; det märks
om ej på annat så på något visst
obestämt och vagt i hans naturskildringar,
vilka endast sällan få doft och
påtaglighet genom en suggestiv detalj.
Verkligt förtrogen är han blott med
skärgården, och även med denna egentligen
bara sådan den ter sig i sommargästens
ögon. Trots detta tilldraga sig så gott
som alla hans berättelser på landet.
Kan skälet härtill ej vara ett behov av
att komma bort från städernas
ofruktsamt intellektuella atmosfär, närmare
jorden, vilken ger känslorna ro och
växtkraft? I så fall har han säkert lytt en
riktig instinkt; den hjärnans
hypertrofie-ring, som präglar så mycket av
åttiotalets litteratur, har alltid inneburit en
fara för hans konst, även i dess senare
skeden.
Då hjälten i »Ett eldprov» rannsakar
sig själv och sitt liv, förstår han, »att
han förlorat denna hemkänsla, som gav
styrka, glädje och trygghet, och icke
endast han, utan en hel generation med
honom». Hemkänslan i tillvaron — helt
säkert har Tor Hedberg känt förlusten
därav djupare än de flesta; han varken
kunde eller ville följa det exempel, som
gavs av de många samtida, vilka
åtminstone delvis kommo från hemlösheten
i ett rus av sociala framtidsdrömmar.
När nittiotalet sökte och till en del
också lyckades råda bot därpå genom en
närmare anslutning till det historiskt och
nationellt givna och genom ett påvi-
sande av den skönhet, som just det
irrationella ger livet, kunde han därför
givetvis ej förbli oberörd. T
prosaberättelsen »Judas» hade han ju redan
tidigare slagit in på vägar liknande dem
som den nya fantasikonsten gick. Pä
sätt och vis kunde han sålunda synas
ha större förutsättningar än t. ex. Oscar
Levertin att helt ge sig nittiotalismen i
våld.
Så blev dock ej fallet. Tor
Hedberg har aldrig varit någon de hastiga
omsvängningarnas man, därtill äger han
för mycket både kritisk betänksamhet
och trohet mot en gång omfattade ideal.
Realismens teoretiska svar på den nya
riktningens fältrop i Heidenstams
»Renässans» formulerades av honom; och
han övergav på intet sätt sin
verklighetsskildring, vars mognaste frukt är den
långt senare skrivna »Johan Ulfstjerna».
Hos Tor Hedberg spårar man det
inbrytande nittiotalet väsentligen däri,
att den mulna vardag, som tidigare
oftast varit rådande i hans diktning,
långsamt klarnar upp. I yttre måtto
avspeglas förändringen i valet av
uttrycksmedel; efter 1894 har han ej givit ut
någon prosaberättelse, utan helt övergått
till lyriken och dramat.
Hedberg tillhör absolut ej dem för
vilka versen är det enda naturliga
tungomålet. Utformandet av en dikt bereder
honom synbar möda; hans vers verkar
givet mera skriven än sjungen. Redan
rytmen bidrar till detta intryck: tunga
trokéer, som hos honom återkomma
oftare än hos någon annan av de senaste
decenniernas skalder, eller jamber, som
i sitt jämna fall kunna bli nästan
entoniga. Rimmen äro också i regel
tämligen konventionella. Någon inverkan
av versformens nydaning genom de stora
nittiotalsdiktarna kan — helt naturligt
för övrigt — ej spåras hos honom.
Först med den fria versen i »Vandraren»,
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
