Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tor Hedberg. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
hans senaste och tvivelsutan starkaste
diktsamling, når han en fullt personlig
och otvungen lyrisk stil.
Styrkan i »Vandraren» är
framförallt att de objektivt skildrande dikterna
dominera. Han kallar en av dessa
»Grekisk relief». Och något av en
antik marmorreliefs behärskade, men ändå
levande monumentalitet återfinnes här
mångenstädes, främst i »Den slumrande
furian», hans mästerverk som lyriker,
vari en djup tanke fått en sällsynt ren
och ädel form. Men även i de
föregående diktsamlingarna når han högst med
dikter av likartat slag, sådana som den
ståtliga »Babelstornet» eller »Vinternatt»
med dess stämning av kosmisk, frusen
ro. Centrallyriken står ej på samma
plan; här träder ofta hans brist på
konstnärlig naivitet för mycket i dagen. Den
i och för sig sympatiska, reserverade
stolthet, som gör att han endast ovilligt
släpper någon in på livet på sig,
berövar hans jaglyrik den rätta personliga
värmen; läsaren är för honom alltid i
viss mån en ovidkommande, som det
gäller att ej vara för öppenhjärtig mot:
Så, främling, är min själ i tystnad fången,
om även stormen skakar den och böjer.
Den stilla makt, som i dess växt sig röjer,
kan du ej nå — för dig är endast sången.
En dylik noli me tangere-ståndpunkt
må ute i livet vara ett värdigt
uttryck för rakryggad manlighet; dikten
trives dock ej rätt väl i en så frostig
atmosfär. Men å andra sidan medför
denna hållning, att man förskonas för
de välljudande smaklösheter och tomma
virtuosnummer, som bruka serveras av
skalder med alltför mycket naivitet och
alltför stor lätthet att rimma. Hedbergs
dikter äro aldrig utslag av sentimental
pratsjuka, de äga alltid ett verkligt
innehåll. Och när han i ett lyckligt
ögonblick helt släpper sig lös, kan han även
på detta område åstadkomma så
fulländade ting som den dikt ur cykeln »I
lustgården», vilken börjar: »Varför locka
mig de gångna vägarna på nytt.»
En av Tor Hedbergs fylligaste och
tyngst vägande dikter är utan tvivel
prologen vid Dramatiska teaterns
invigning. Här snuddar han vid det
konstnärliga verksamhetsfält, där han själv
främst äger hemortsrätt, dramatiken.
Som dramatiker är han efter Strindberg
vår obetingat förnämste, man kunde
nästan säga ende. Ett bevis sä gott
som något på Hedbergs självständighet
är det ringa inflytande han rönt från sin
store samtida. På nästan alla punkter
är han Strindbergs diametrala motsats.
Han är ingen nyskapande revolutionär
och strävar ej heller att vara det, utan
fortsätter kunnigt och målmedvetet en
månghundraårig tradition. Få om ens
någon av våra skådespelsförfattare torde
inom parentes sagt så grundligt känna
till äldre tiders dramatiska litteratur; så
har han t. ex. gjort utmärkta
översättningar av Moliére och engelska
renässansdramer. — Han äger intet av det
strindbergska furiosot i dialog och
karaktärsteckning, utan målar helst med fint
avvägda, noga inpassade smådrag, vilka
så småningom hopas till den effekt, han
hela tiden haft för ögonen. Strindberg
bygger med väldiga cyklopblock, Tor
Hedberg med tegelstenar. Därför
märker man hos honom endast sällan de
fogar, vilka hos den förre ofta gapa
mellan de homogena partierna. Ej
heller ser man Hedberg, som så många
gånger Strindberg, tröttna efter några
eruptiva kraftansträngningar och sedan
föra verket till slut endast för att det
skall så vara. Strindberg är en
urtidsjätte, som med något av en vildes
nyckfulla bekymmerslöshet slösar med sin
energi och lätt stannar modfälld inför
ett hinder, Hedberg åter en skolad arbe-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
