Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Stevdansen som folkeleg domstol. Av Hulda Garborg - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S t ev dan se 7i som folke l eg do 771 s to l
dest daa baade danseformer og norske
kvæde.
Og so underlege var baaredragi i
soga vaar, at me snart sjölve glöymde
dei. Miste og evna til ny kvaddikting,
ja, glöymde sjölve det maale dei gamle
visorne var dikta i. Det skulde bli
frendefolket vaart paa Færöyane, som göymde
denne skatten for oss; og fraa dei maa
me no hente han heim att.
Sjölvsagt kann Grönland-eskimoane
ogso ha faatt songdans en fraa
nordamerikanske Indianfolk, som dei vel
möttest med stundom.
Allvisst innlands-indianarane hev
songdans, som i sumt liknar paa den
grönlendske. Eg saag paa ei ferd i 1913
Zioux-Indianarar danse til songar um
krigsbragdene sine. Dei bruka og
trum-me, tam-tam, og gjekk etter kvarandre
i ring.
Baaredragi — böljegången.
At dei hev havt noko som liktets
paa den grönlendske songkampen er
ikkje utrulegt; songane deira var visst
eggjande og ville nok, naar dei rekna
upp alle dei fiendar dei hadde drepe.
Men eg hev ikkje nokon stad sétt, at
dansen hjaa dei var folkeleg
rettsinsti-tution paa same maaten som i
Nord-landi, soleis at han kunde avgjera trætte
og gamall strid paa fredsam vis. For
um enn songkampane paa Grönland
stundom kunde lykta blodugt, so var
det ikkje meiningi med dansen. Ogso
i Norig veit me det hev hendt, at leik
hev lykta med draap, naar blodet vart
for heitt.
Men ein gong fær me vel fastare
grunn under fötane i spursmaale um
kulturstraumdragi i Nordlandi. Böker
som Knut Rasmussens »Myter og Sagn
fra Grönland» er eit langt steg fram.
Sv ensk ly r i k
Av Sverker Ek
N SKALD som på sistone dragit
uppmärksamheten till sig är
Ragnar Jändel, och det kan vara skäl
att genomgå de tre diktböcker han
utgivit. Han debuterade 1918 med
diktsamlingen De tappra. Boken kom ut på
Frams förlag och inleddes med några
dikter om Finlands inbördeskamp. Från sitt
skrivbord ger Jändel de röda
partikamraterna sin oförbehållsamma hyllning,
samtidigt som han ej har ord nog starka att
brännmärka deras »bödlar» och
»bödelsdrängar». När borgaren säger, att revolu-
tionssoldaten gick samman med fångar och
tukthushjon, genmäler han oförfärat
lättvindigt :
Men jag vet, att blott de ädla göra revolution.
Repliken skulle kunnat passa Lidner, och
det var ju också på franska revolutionens
tid man mest trosvisst talade om »den
ädle uslingen». Jändel har i våra dagar
upplevat samma sentimentala
revolutions-rus, där religiös optimism blandas med
obegränsad tilltro till människans
utvecklingsmöjligheter. Vid underrättelsen om det
Ragnar Jändel: De tappra. Frams förlag Under vårstiärnor. Tidens förlag. Sånger och hymner.
Tidens förlag.
Gustaf Ullman: Rosor och järnek. Albert Bonnier.
Vilhelm Ekelund: Dikter I—III. Albert Bonnier.
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
