Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. Av Sven Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Scholander
och så följer datum och anledningen,
som är en bröllopsfest till ära för prins
Adipatis nygifta broder prins
Soerja-ningprang och prinsessan Siti Soedijanti,
dotter till riksförvaltaren hos sultanen
av Djokdja, prins Danoeredjo. Början
kl. 7, klädsel vit — vilket här betyder
det samma som vita byxor och dito
smoking, svart halsduk och lackskor, en
kostym som är särdeles klädsam och
förtjänade införas även i Europa.
Vi skulle således få se en typisk äkta
wajang-föreställning i ali sin kostymliga
prakt, ty något minsta spår av annan
uppsättning vid ett javanskt skådespel
existerar icke vid hovet. Kostymerna
och det rytmiskt underbara, halvt
dansande spelet äro allt — i synnerhet för
oss, som ej förstå ett ord av den
javan-ska dialogen.
Spelet fortlöper till största delen i
form av pantomim efter gamelans
kuriösa och för europeiska öron nästan
onjutbara musik, dock styckvis avbruten av
dels riktiga dialoger och halvt
recitativ-artade sånger, dels av berättaren, vid
detta tillfälle en liten komisk tandlös
gubbe på korslagda ben på ett
trappsteg bakom och nedanför själva scenen,
som reciterar vad som däruppe
panto-mimiskt framställes, liksom han också
beskriver det för tillfället tänkta
sceneriet, allt under det han med en träklubba
sitter och markerar takten på en
upp-och nedvänd konservburk.
Prins Pakoe Alam, som vår värd för
aftonen vanligen kallas, gäller på Java
som en wajangspelens och
gamelamusi-kens högt förtjänte nydanare, i det han
ej blott i sitt palats av sin oerhört väl
tränade dilettanttrupp, vars förnämsta
kraft hans egen nevö prins Soorjodi
Logi är, låter uppföra de uråldriga
traditionella wajangskådespelen, utan
också med förkärlek spelar egna, efter
gamla javanska hjältesagor författade
stycken, fantastiska och naiva som de,
men också lika oändligt långa och
gravitetiskt framskridande. Och detta
sistnämnda kan ej annat vara, det ligger
i själva det balettartade
framställningssättet, som ej tillater skadespelaren att
vare sig gå eller överhuvud taget röra
sig annat än efter tusenårig, strängt
skolad tradition. Att »gå» på scenen
betyder att röra sig i takt efter
gamela-musiken, ined utåtvända krökta knän
och med fötterna likaledes så starkt
vända utåt, att de i det närmaste
komma i rak linje med varandra. Så
förflyttas kroppstyngden rytmiskt från ena
benet till det andra under stark
svängning på kroppen och ett spänstigt
sträckande av det stödjande benet, under det
att det andra högt lyftes med bibehållen
böjning samt med fotsulan noggrant i
rät vinkel mot skenbenet. Samtidigt
utföra armar och händer ytterst
uttrycksfulla slingrande rörelser — särskilt
maktpåliggande är fingrarnas spel —, och
huvudet följer med svaga knyckar och
vridningar den i ofta invecklade
synkoper gående rytmen. Det hela verkar
ju som man kan förstå mera gravitetisk
dans än den rörelse vi kalla för gång.
Och när aktören sätter sig — på
marken naturligtvis — så sjunker han
sakta ner på ena benet, med det andra
halvkrökt sträckt framför sig till dess
bålen når marken, då han hastigt
korsar benen under sig, ordnar i slingor pä
golvet de löst hängande vida
skärpändarna, samt intar den en gång för alla
vid sittande föreskrivna ställningen med
kroppen lätt vriden åt vänstra knäet och
båda händerna i varandra vilande på
detta — en i hög grad plastiskt
fulländad pose, som blott sällan får utbytas
mot den med händerna vilande en på
vardera knäet.
Damernas sätt att röra sig är ett helt
annat. Männens skall ge ett intryck av
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
