Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. Av Sven Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några minnen och
bilder f r an Java
halva timme, som varit fullt tillräcklig
för att få vår ovillkorliga och helt
naturliga nyfikenhet på den ryktbara orkestern
stillad. Att ej tala om hur man känner
det då föreställningen varat i en, två,
ända till fyra och fem timmar — brrr,
då surrar bara alltsammans som ett
evinnerligt och ofrånkomligt kling-klang
i ens öron, och man önskar sig mycket
långt bort från alltsammans.
Och dock gäller detta omdöme en
sådan mönster-gamela som den, vilken
prins Paku Alam är ägare av och som
skötes av vana yrkesmusici. Varje
instrument i denna orkester är absolut
selekt, prinsen själv övervakar och
inövar vartenda spelat stycke, och den
äkta javanen har ej ord nog starka för
att prisa denna gamelaorkesters höga
rang i alla avseenden. Men där finnas
ju instrument och orkestrar i hundratal,
varje någotsånär förmögen kampong har
sin egen gamela, och vad man där oftast
får höra är ju — nå ja ■—• därefter,
med ett ord.
Ej heller är den vanligen assisterande
kören av den art att den just är ägnad
bidraga till det musikaliska helhets- och
skönhetsintrycket. Vid föreställningen
hos prinsen satt mitt inne bland
gamela-instrumenten ett tiotal anskrämliga
kvinnspersoner, alla med utav beteltuggandet
— de javanska kvinnornas speciella
passion — blodröda, dräglande gap,
men efter vad prinsen försäkrade mig
verkliga konstnärer i javansk sångkonst.
Denna består i att kunna pressa upp
rösten knivskarp och i darrande nasalton
i tänkbart högsta läge, en sång närmast
liknande de höga tonerna från en gäll
klarinett e. d., men saknande ett dylikt
instruments renhet. Att alla deras långa
löpningar och drillar kunde betecknas
som fullödig javansk sångkonst har jag
ej rätt att betvivla — men vackert var
det under alla förhållanden icke.
Jag var emellertid i tillfälle att en
afton hos prinsen något närmare få
studera gamelan, dess stämning och
sammansättning, och för att underlätta en
beskrivning av densamma lät prinsen
älskvärt fotografera instrumentsamlingen
samt förse kopian med namn för varje
olika instrument, varav jag för det
följande haft den stora fördelen kunna
begagna mig.
Javanen använder för sin musik och
disponibel i varje, även den minsta,
gamelaorkester tvä sorters stämda
instrument och besättningar:
gamela-salen-dro och gamela-pelog, vardera
representerande ett helt olika skalsystem, i det
salendron spelar med en skala av 5
toner — naturligtvis med en mängd
olika lägen — närmast motsvarande dem
som återfinnas på pianots svarta
tangenter, och pelogen, som omfattar en javansk
oktav utav 7 toner, av vilka flera ligga
så att de ej ha någon motsvarighet å
pianot, men väl å violin kunna återges.
Skulle det intressera någon violinist att
försöka spela de javanska salendro- och
pelogskalorna, så kan jag ge den
noggrannaste upplysning om hur detta skall
utföras. Då nu inom dessa båda
skalsystem inga som helst andra
mellan-toner existera, vilket ju ökar vår
oktavskala från 8 till 13 toner, så är det ju
ganska förklarligt att en västerlänning
skall finna en dylik musik bra nog
enformig och tröttande, i ali synnerhet
som den därtill klingar alldeles falsk i
hans öron. Men — den kanske vore
något alldeles noch nie da gewesenes
för musikens Grünewaldare och Jolinare
här hemma -— vem vet vad som härnäst
väntar oss?
Det framgår alltså av det ovan sagda,
att den enda enligt våra begrepp rena
intervall som den javanska skalan består
sig med är oktaven, under det att alla
andra blir mer eller mindre orena. Ty
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
