Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Sigbjørn Obstfelder
jernbaneslusker og alle disse skrikerungerne»
står Obstfelder uppkliven på en bänk för
att få en smula ljus av den lilla oljelampan
och skriver — skriver, skriver för att få
ro, för att kasta sig bort från det, som
redan med svarta armar famlar om honom.
I land i Norge söker han sig in på ett
sinnessjukhus. Han har själv berättat, hur
han under denna flykt hemåt vaktade på
det annalkande vanvettet och tiggde
makterna om att det skulle hålla samman för
honom tills han kom fram. Han
återvinner hälsa och får ett litet stipendium
som kassa på sin första Parisresa. De åtta
år, som ännu återstå honom att leva, är
han nästan ständigt stadd på resor, än i
Frankrike, än i Tyskland och Sverige. En
genom umbäranden och vanvård framkallad
tuberkelsjukdom bryter till sist ned honom,
och han dör på Kommunehospitalet i
Köpenhamn den 29 juli 1900. Den samling
»Efterladte arbejder», som Viggo
Stuckenberg i samarbete med Obstfelders bror
Herman två år senare gav ut, innehåller
förutom vad som ovan nämnts de tre
skådespelsutkasten Ester, Om våren och Den
sidste konge, ett tiotal dikter samt
»Personer og personlige meninger», till större
delen fallande under den rubrik
»Blad-artikler», som avslutar volymen.
Obstfelders allra sista dikt blev den
ofullbordade »Rosen>, i utkast tillkommen på
Vellinggaarden vid Randers i Danmark den
sommar då döden nådde honom. När hans
liv dalar mot en tidig kväll höjer han ännu
i skymningen ett flammande festbloss över
den varandets skönhet, som är i släkt med
evigheten.
Rosen!
Rosen elsker jeg!
Alle jordens unge læber
kysser roser, kysser roser.
Den unge jomfrus skjælvende drøm
— ingen får den at vide
uden én,
rosen.
Hver kvinde på jorden har blandet sin ånde
med rosens duft, har hvisket mens læben skjalv,
de søde ord, de hede ord, som ingen kjender
ingen uden Rosen, der selv er den hedeste
skjælven.
Hela Obstfelders väsen säger, att den
som icke känner stillheten, icke förstår de
ensamma dagarna och nätterna och de
ensliga vägarna skall ha svårt att komma
honom nära. Det »at være stille» blir på
hans läsare det första kravet. Det gällde
om det bästa och starkaste i »Digte», och
det betonades djupare i den lilla volym,
som rymde »To novelletter». Samme
ömsinte lyssnare, samme enslige sökare och
samma oändlighetsrymd över hans längtans
och hans grubbels vägar. I stilens
struktur forma sig dessa prosating till intet
mindre än två kosteliga pärlor i novellistisk
konst. Vad komposition är för en härlig
sak kan novelletten »Liv» bära vittne om.
Ingenting är fragmentariskt i denna
samling fragment. Ingenting är måfå och
viljetomt i detta ställvis nästan andlösa språk.
Inom den ytterligt knappa ramen —
Obstfelders måhända märkligaste
formgivningsresultat — har icke en grov färgfläck, icke
en falsk dager, icke en koketterande blöt
linje fått komma in. Med Obstfelders
klassicitet kan Livs stjärneskimrande saga
förmedla bekantskapen.
Den ensamme, som biktar och förtäljer,
tecknar i inledningen sin miljö. I en stor
stad och i en liten glömd gata. Det kan
hända, säger han, att en mjölkkärra drar
förbi, eller en kolkörare, eller att en
skär-slipare går från hus till hus. Men efteråt
blir det dubbelt stilla. Människorna
därinne höra inte vimlet till, det stora,
trotsiga och livsdugliga vimlet. I varje fall är
det intet »fint folk» som bor där, det
som då och då kommer i tidningen eller
ståtar i statskalendern. Men vem vet om
icke de alla däruppe i de stora husen
kring den lilla gatan ha sin hemlighet att
gå till ... ett ljust hörnrum, en
kanariefågel, en katt bland fönstrets blomkrukor,
ett ärvt téställ av gammalt porslin. Livets
rikedom är mångahanda. Sina kvällars
asyl har den ensamme hittat i ett
källar-kafé. Han kommer dit i skymningen. För
det mesta är det tomt så dags. Han dras
dit, han vet inte varför — har blott en
känsla av att det är tyst alltsammans nu,
av att jag andas stilla, och människor gå
omkring mig och pysslar och ställer och
lever så ljudlöst, utan beskärmelser, och
utan att kräva att jag precis skall vara
med . . . Där inne i kroken komma bilderna
och minnena med skogssus och havssus och
barndom i sol. Det gör icke ont att se
på dem — men allt annat blir som dröm.
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
