Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Sigbjørn Obstfelder
Sigbjørn Obstfelder. Litografi av Edv ar d Munch.
også før jeg traf hende, har været vævet
ind i alt det, jeg har oplevet.» Väl kan
natten också komma så att »den gjør mig
ikke bange mer. Den er min. Der er
intet bagom den, jeg frygter.
Hun ligger derinde. Jeg vil gå ind og
se på hende.
;— — — Hun sover. Ansiktet
svømmer i bølger av hår. Brystet går op og
ned, i takt med selve livet, i takt med
klodernes gang.» Men i samma
hänsvä-vande nu går det som en stöt genom
bröstet. — »Jeg blev næsten angst, det var
som om Gud selv var derinde.»
* if: *
Obstfelders kvinnotanke, föreningen av
det kvinnliga i hans egen själ och hans
förtätade drömbilder av kvinnoidealet vällde
efter Liv och Sletten ut i det våldsamma
flämtande »Korset» med sitt skarpt belysta
motiv och sin starkt accentuerade handling.
Det är icke längre endast dröjande bikt
och vag förbidan. I Korset finnas sidor,
som skrika ut en rasande förtvivlan, som
gripa i gastkram om strupen och treva
med kalla fingrar över öppna sår. Det
sveper en härjande ödesstorm fram över
dessa människors örtagårdsvärld, och i
stormens vinande mänga sig tröttgråtna
snyftningar från tragedien därinne.
Ingen hade kunnat levandegöra henne,
den lilla underliga kvinnan mellan två män,
så som Obstfelder gjort det. Det är ingen
lek i henne. Det enda hon lekt ryms i
den korta sommarpromenad, som är början
till hennes livs kalvarievandring. Och inte
ens den får hon fladdra fri och lycklig till
slut. Leendet fryser till, de dansande
stegen stanna. Hon sätter sig ned. Hon blir
så gammal, så gammal i ansiktet. Hon
blir så sorgmodig. Vad kan hon ha att
sörja över, hon som är så ung–-
Men det går fort förbi, det första molnet.
Hon spritter upp ur sina funderingar,
smyger sig utmed trädgårdsstaketet, plockar
en blomma medan hon springer, biter två,
tre kronblad av den och kastar den, går
in i stugan, på tå. Hon läser en halv
sida. Så glider hon ut igen, med en gömd
snyftning. Ingen har talat till henne. Hon
har inte grälat med någon. — — Hur ge
henne ej de linjerna hel och hållen!
Hennes kropps darrande nervknippe, hennes
själs brännheta längtan, som skulle i grun-
22 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
