Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Attr ell
den få gälda sitt vaknande, av vårsol
överglänsta »jeg vil, jeg vil!» Hon är
densamma när hon som mognad kvinna ser
sin »kjærlighedshistories» triangel öppna
sig och sluta sig om henne. »Hvor det
kunde glimte i hendes øine! Som om hun
havde en sol inde i brystet. Men hun
kunde gråte så sårt. — Hun havde en
stor gråtsjø i brystet, sa hun, som måtte
få fosse ud sommetider.» Det är stunderna
innan hon ger sig in under den glödande,
tunga begärelse, som för henne har ångesten
i följe. Så kommer hon dag för dag närmre
och närmre det stup, som vidgar sig
framför henne. Hon väljer inte — hon kan
inte välja. Den ene svarar hon med
kyssande nej och dras mot den andres döende
blick. Och när det känns som om en kniv
vredes omkring i henne tigger hon bara —
åh, bed mig ikke, kjære. —
På intet annat ställe hade Obstfelder
dittills så uttryckligt betonat sitt språks
musikaliska särart som i denna erotiska
dikt. Allt det Rebekka var och är och
sade hör han in i sig. »Skrevet er det
intet, ti det er tonen, en har gjemt langt
inde i øret, tonen, som klang sammen med
det hele.» Understundom bli honom orden
famlande eller nötta, när han skall berätta
om det som drog förbi, »Jeg vilde helst
fortælle det på en anden måde. Om det
var muligt, i musik.» När ödet går inpå
honom och fyller honom med en
sorgblan-dad förväntan, då blir han »som en kirke
med stor lydfavn, der står og venter på
salmen». Liknelser om »et lyn — hendes
lemmers melodi — stille stunder som
pauser i en ouverture» stiga som ljud av
passionsspel upp från sidorna. Och i
»Korsets» final böljar som klockors
uppståndelseringning »denne undren: Hvad er det, det
herlige, jordens skjønhed, hendes deilige
sjæl spår at der skal komme?» Den undran,
som välver sig upp i en oändlighet likt
himmelens »om aftenen, når solen går ned
i ett farverige, som om det blod, den om
morgenen såde, havde ynglet, havde gjort
én til tusinde, havde gjort rødt til alle de
millioner nuancer, der er evig glæde i at
drysse og føde frem og dræbe og føde
på ny.» —■
jjr %
Av allt det Obstfelder skrivit är det
väl knappast något som så svårliga och
tillnärmelsevis låter sig skymta i andra ord
än hans egna som dramat »De røde dråber».
Det blev det sista arbete Obstfelder själv
hann ge ut (1897), ett fullgånget
mästerverk och måhända betecknande höjdpunkten
i hans alstring. Att peka på hur
förunderligt de leva i varje replik, de tre
karaktärerna Odd, Borghild och Lili, kunde vara
nog, har dramat väver in i sig humor och
svårmod, ensamt tvivel och grovlemmad
livsaptit — ali människotillvaros
hopblandade ingredienser — och på de fyra små
akternas förnäma koncentration och
kristalliskt rena språk. Där är först Odd med
sin tvekande dröm och sitt motspänstiga
sökande, sin dualism av äregirig viljekraft
och världsskygg trängtan. »Det lyse, det
varme liv blandt eder, det er ikke for
mig», pressar han fram — och blir ensam.
Den på hans vetenskapliga planforskningar
stödda och startade fabriken, hemstadens
festglädje och beundran, resultatet av de
långa arbetsårens mödor och förhoppningar,
ger han upp i ett slag. Själv har han
ryggat tillbaka inför denna stund, säger
han — »til det sidste tænkte jeg, det kunde
måske undgås». Inledningsakten knyter
härtill de två påföljandes lidandesfärd. I
dramats sista akt är han åter framme vid en
triumf, och än en gång frestas han tro, att
hans dröm blivit verklighet, att det
uppnådda varit en avslutning på något helt,
att han kommit till ro. Men först då är
det som om enslingsstigen på allvar
började —• långt därute bland stjärnorna, bland
hans längtans myriader kallade minnet av
Lili. Lili, det var amanuensen i arbetet,
följeslagerskan genom oron och pinorna.
Hon är på en gång barn och trolltyg,
leende och gråt, en fantastiskt gripande
liten människotrasa och en stark genius,
ett slags underlig syster till Frödings och
Malmens »Min kära tös». Hur lyser det ej
om henne när hon dansar ut i sitt jublande
»du kan, du kan, du kan, dukan!» Och
det är döende hon förmår gripa om
fullheten i de två ensammas verk med orden:
»Odd! Det er ikke nok at samle op
solen, du må samle op stjernerne også!» Om
Borghild har Obstfelder själv (i ett brev
till Johanne Dybwad) sagt, att det är icke
meningen att förebrå henne, när hon icke
förstår eller försöker att förstå Odd. Stor
och enkel blir också hon i sitt blodfulla
kvinnoskap, sin dejliga jordbundenhet. Han
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
