Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georg Nordensvans bok om Carl Larsson. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lau r i n
med Karl Wåhlins omfattande arbete om
en annan verkligt stor svensk konstnär och
människa, Ernst Josephson. Boken ger ett
genomsnitt av svenskt kulturliv, skildrat
så levande, att även den av konsten
föga intresserade kan tillägna sig den
med största behållning.
Ett av Carl Larssons
första skriftliga inlägg är
hans brev till Scholander,
där han pockande och i mitt
tycke med en ungdomlig
oresonlighet, som aldrig
lämnar honom riktigt, häftigt
klagade över att han ej fick
kungliga stipendiet. Hur
manliga, goda och faderliga
äro ej Scholanders svar på
den unge akademielevens
brev. Sannerligen den
förhånade akademien räknade
också bland sig riktiga
människor.
Till bådas heder äro de
ofta förekommande breven
till Furstenberg och dennes
svar. Man påminnes om
Sveriges tacksamhetsskuld
till den outtröttlige
konstälskaren och givmilde judiske
grosshandlaren, som hade
nog pengar och, vad
mycket egendomligare var, nog
seghet och intresse för att
under decennier intaga den
obehagliga och isynnerhet
otacksamma ställningen av
mecenat, ett ord vars blotta
klang får så mången att resa
borst. Man behöver ej vara
konstnär för det, bara en
riktigt vanlig svensk. När
det gällde tacksamhet var
Carl Larsson alldeles osvensk
och liknade i det fallet
sin store konstnärskamrat
och vän Anders Zorn. Ingen av dem
glömde någonsin en vänlighet.
Den genom hela Larssons liv varande
motsättningen mellan fantasikonst eller rent
av fantastik och verklighetsåtergivande
konst, som så klart framhållits av
Romdahl, ser man först riktigt tydligt då man
har hans liv beskrivet från början till slut.
Egendomligt är det, att han skulle börja
sin konstnärsbana med jättemålningen »De
glada syndernas skald sjunger en sång till
den sjunkande solen>, som blev ett fiasko,
och sluta den med »Midvinterblot», som
var hans sista stora missräkning. Han var
oresonlig, då det gällde denna sista
målning och glömde vad han
själv sagt och skrivit. Men
nog var det naturligt, att han
tyckte, att en person, som
hade en sådan
konstproduktion bakom sig och som
fått måla sju av de åtta
väggfälten, också skulle få göra
det sista »på sitt eget sätt».
Själv tycker jag, ehuru jag
ej var alltigenom glad åt
den tavlan, att den bort få
komma på sin plats, som
han själv ville ha det, och
instämmer med den enda
rösten i nämnden som
talade för detta, Carl Möller,
som ur enhetens synpunkt
också ansåg detta lämpligt.
Hur många olika omdömen
om vilken av de Larssonska
målningarna i musei bägge
trapphus som är bäst och
vilken som är sämst ha vi
ej redan fått höra under de
sista tjugusex åren! Hade
det gjort något, om det
funnits en till att få disputera
om? Ju längre tiden
fortskrider, ju mindre kommer
man att se skillnaden, ju
mera komma deras Carl
Larssonska drag att
framträda. Mot Gustaf
Vasa-tavlan, där konungen triumferar
med folket, ville han hava
° en bild där konungen offrar
sig för folket. Monarkens
ansvar, omsorger för folket
och lidande och sorg över
dess olyckor stodo under hans sista
levnadsår för hans sinne som något särskilt rörande.
Han talade ofta med mig om detta. Hans
tankar sysslade också mycket med
konstnärens självoffring, om hur han måste ge
sitt hjärteblod, och han gav konungen på
sin väggmålning sina egna drag.
Carl Larsson hade, och gav själv ett
lidelsefullt uttryck däråt, en djup känsla för
Studie till »Nu äi
det jul ig em:, i p o y
I Nationalmuseum.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
