Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öknens konstnär. Av Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lo ti i s Sparre
diligens, vilken rullar fram på en sedan
århundraden av kameler trampad väg
över stenig och ofruktbar öken.
Ankomsten till Ouled-Djellal i den
korta skymningsstunden är betagande.
På långt håll varsebliver man oasen,
vars palmkronor förgyllas av den vid
synranden dalande solen. Ett töcken av
roströd rök ligger tung i
eftermiddagshettan över staden. Vistelsen i denna
sagostad jävar ej det första intrycket.
Man har kommit till en annan värld,
man undrar om man blivit plötsligen
förflyttad till en annan planet, så total är
frånvaron av allt det man blott för några
timmar sedan lämnade bakom sig. En
stad av rosafärgade lermurar, mellan
vilka slingra smala krokiga gränder.
Låsta dörrar, inga fönster. Tystnad och
hemlighetsfullhet. På torget, omgivet av
i förhållande till den övriga staden
monumentala hus, myllrar det av skepnader
i fotsida mantlar. Intet buller stör denna
underliga syn, inga högljudda röster
höras. Kvinnor synas ej till. Männen
röra sig värdigt och långsamt. Över
det hela vilar en prägel av högtidligt
allvar, och en svävande känsla av skam
smyger sig över roumin, som känner sig
utgöra en fläck på denna tavla, på denna
bild, som sedan århundraden upprepar sig
varje dag vid samma tid. Här förstår
man att tiden kan stå stilla, endast
människorna glida fram från födelse till död,
generation efter generation.
Inom sina murar hyser Ouled-Djellal
en stor Zaouia med sin över 150,000
själar andligen herrskande Marabout. En
Zaouia är ey större eller mindre
byggnadskomplex inrymmande moské,
mausoleum över avlidna Maraboufer, bostäder
för den nuvarande Marabout’en, hans
lärjungar, tjänare och vallfärdande
pilgrimer. Det är ett mellanting mellan
kloster och andligt universitet.
Marabout’en är den andlige hövdingen för
någon religiös orden eller del därav.
Han är föremål för en uppriktig och
helig vördnad och utövar i regel en
nästan gränslös barmhärtighet mot traktens
fattiga.
Marabout’en i Ouled-Djellal, Si Abdel
Hamid Ben-Belcassem,Ben-Cheikh
Mokh-tar, är en mycket rik och mäktig
kyrkofurste, om man på en rättroende
musul-man kan använda en sådan benämning.
Hans Zaouia är ett furstligt palats med
stor moské, en massa hus, gårdar och
pelargångar. En liten stad för sig.
Invid moskén ligga i ett mausoleum, om
dagen svagt upplyst av små fönster, om
natten av vaxljus, hans förfäders
gravmonument, en rad av mångfärgade
sidentyger överhöljda sarkofager,
överskuggade av gamla gröna och röda fanor och
banér.
På grund av lyckliga omständigheter
fick jag tillfälle att göra Si Abdel
Ha-mids bekantskap och inbjöds till besök
i Zaouian. Denna första bekantskap och
besöket i Zaouian hade till följd en
inbjudan att i Maraboufens sällskap göra
en utflykt till den stora moské han låtit
uppföra över en from mans, Sidi Khaled,
kvarlevor, belägen omkring en mil
sydväst om Ouled-Djellal långt ute i
stenöknen.
En strålande och kylig
februarimorgon bar det av i Maraboufens vurst,
och redan på långt håll varseblevo vi
moskéns 25 meter höga, vita minaret,
som likt en fin vit nål, en fyr i
sandhavet, stack upp i den från morgondiset
ej ännu helt befriade Saharahimmelen.
Kort före ankomsten till moskén skall
en flodbädd passeras. Floden
1’Oued-Djedi, kommande från Atlasbergens sista
utgreningar mot öknen, gör här endast
undantagsvis påhälsningar. Nu ligger
flodbottnen, här omkring 100 meterbred,
torr, flat oeh stenig som en nyss
makadamiserad väg. Men plötsligen utbrister
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
