Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fröding som tänkare och mystiker. Av Nils von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröding som tänkare och mystiker
Under sina sista år blev Fröding allt
mera kritisk och böjd att tvivla på allt
som ej kunde fullt exak’t bevisas, samtidigt
som han personligen blev fördragsammaie
och försiktigare i sina domar än någonsin.
Man kan vara förvissad att han inte var
mindre kritisk mot teosofien än mot alla
andra åsikter och system. När Holmberg
säger att de teosofiska intressena blossade
upp på nytt under hospitalstiden, är detta
därför ett uttryck som lätt kan missförstås.
Mattoidens sånger fingo ett starkt inslag
av teosofi, inte emedan de teosofiska
föreställningarna tillfredsställde grubblaren och
sanningssökaren Fröding, utan därför att
de mäktigt påverkade diktarens fantasi —
han kunde omöjligt finna bättre uttryck
för de tillstånd han själv genomlevde.
Beträffande ett av teosofiens
grundbegrepp, reinkarnationen, yttrar Holmberg
att Fröding naturligtvis inte i ortodox
mening har »trott på» den, men att den
under ett skede av hans diktning var den
förnämsta bland de möjligheter han
skymtade. T. o. m. detta tyckes mig vara
litet för mycket sagt. Vad Fröding alltid
törstade efter men aldrig vågade bestämt
tro på var en medvetet personlig fortvaro,
och det var för möjligheten härav mera
än för några äkta teosofiska läror han
ansåg sig finna ett visst stöd i sina
hallucinatoriska upplevelser; i sitt slutkapitel
fäster Holmberg med rätta själv
uppmärksamheten på landsmålsdikten Mä sjöl, där
detta i Frödings personlighet centrala
livsbegär får ett intensivt uttryck.
Detta hindrade ju ej skalden att i sin
diktning och i sina fantasier försjunka i
reinkarnationstanken, och förf. har rätt i
att »den cykliska återuppiivelsens lag,
varunder reinkarnationen hör», är ett
huvudmotiv i Frödings senare dödsdiktning,
liksom i sitt påpekande av den
fundamentala olikheten mellan hans och teosofernas
dröm: han längtade inte som de efter en
allt mera förandligad tillvarelseform utan
efter ett starkare och friare jordiskt liv.
Men när förf. strax därefter förklarar att
det var i hoppet om en livsupprepning
av detta slag som skalden »i
diktarsyner-nas aningar och morgondrömmar lyfte på
en flik av framtidens förlåt», kan man inte
vara med längre. Den astronomiska
fantasien i En flik av framtiden hör till de
teosofiskt inspirerade motiven, men vad
skalden drömmer om i de dikter som här
åsyftas är väl åtminstone i första hand en
lyckligare framtid för en sundare
mänsklighet; han vet att han inte själv får
uppleva den, men det ger honom lindring att
hoppas på en tid, då synd och skuld äro
övervunna och »ali den fordom fångna
livets kraft är fri». Beträffande en av
dessa utopiska dikter, Eros’ vrede, tyckes
mig förf. i förbigående sagt pressa dess
tendens väl hårt, när han i annat
sammanhang jämför den med En
morgondröm. Dikten är ju, som förf. säger, ett
exempel på skaldens förblandning av
diktens och verklighetens värld, men
innehåller intet som måste tolkas som ett krav
på att »de intimaste livsförhållanden skulle
ske offentligt»; den är, liksom Frödings
övriga erotiska tendensdikter, en protest
mot sexuellt hyckleri oeh
hemlighetsmakeri.
För att återvända till
reinkarnations-idén, har Holmberg sannolikt överdrivit
dess roll i Frödings tankevärld inte bara
i sin tolkning av den nyss nämnda
gruppen dikter utan också när han återför de
»mystiska» slutorden i Efterskörd till
denna föreställningskrets. Det är, så vitt
jag kan förstå, en oberättigad konstruktion
att lägga in någon mystik av denna art i
Frödings förhoppning att en gång inte
mera sitta som Hottur i Rolf Krakes
salshörn utan få göra sig gällande i livet som
Hjalte, hjälten. Det hela är väl närmast
en skämtsam och litet självironisk
fantasilek av det slag som Fröding ofta roade
sig med och fann vila i under
Recon-valescentiaperioden, och han syftar troligen
inte alis på någon återförkroppsling utan
leker bara, helt säkert utan att på allvar
tro på den, med tanken att han dock
kanske inte är så alldeles slut som man
föreställer sig. Det finnes i dessa ord en
efterklang av den stämning som fyller ett
par av breven till Heidenstam på 90-talet
(»Men akta dig för framtiden» o. s. v.).
Holmbergs buk innehåller ej blott en
med säker litteraturhistorisk metod utförd
undersökning över de litterära källorna till
Frödings livssyn utan också en filosofisk
och psykologisk analys av dess bärande
idéer. Hans tänkande är ett lidelsefullt
försök att upphäva motsatser som söndrade
hans eget inre: mellan jaget och guden
— eller mellan friheten och plikten —
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
