Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fröding som tänkare och mystiker. Av Nils von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils v o 7i Ho f sten
diktare som representerade den moraliska
spänningen i hans inre och för honom
blevo »mer än diktare, nämligen moraliska
krav», men man får dock så vitt jag kan
förstå ett intryck av att den senares
inflytande var starkare än det i verkligheten
var. Hur mycket än Nietzsches idéer
upptogo Fröding och hur rikt stoff de än
lämnade åt hans spekulation och diktning, så
var det mycket i Nietzsches både filosofi
och personlighet som alltid var honom
direkt antipatiskt. När detta betonas,
kommer en av Holmbergs många sanna och
vackra reflexioner blott ännu bättre till
sin rätt. Han förklarar att bland samtida
svenska diktare ingen intensivare än
Fröding upplevt den store tidsprofeten —
därför att ingen i högre grad har behövt
honom. Ja hans längtan efter styrka, frihet
och harmoni var så gränslös att han
fängslades av Nietzsches läror trots allt i dem
som stötte honom tillbaka. När förf
yttrar att Fröding personligen var Nietzsche
i många fall lik och att »samma bakgrund
varur övermänniskotanken sprungit fram i
Nietzsches fantasi fanns med få
förändringar hos Fröding», synes han däremot för
ett ögonblick skatta åt en alltför
schablonmässig psykologi.
Den andra grundströmmen i Frödings
tankevärld, den moderna teosofien, har
varit nästan alldeles obeaktad —
egendomligt nog, kan man tycka nu sedan
Holmberg har visat hur märkvärdigt starkt det
teosofiska inflytandet är och hur Fröding
från teosofien hämtat inte bara motiv och
termer utan själva stommen i sitt
filosofiska system : monadläran, panteismen, den
mystiskt färgade utvecklingstron. För att
göra rättvisa åt förf:s framställning vore
det nödvändigt att stanna vid de
intressanta och viktiga resultat han vunnit
genom sina undersökningar över de
teosofiska inslagen i Frödings idéer och allt som
sammanhänger därmed, i stället för att,
som i de följande raderna, bryta ut några
detaljer som kunna diskuteras.
Vad Frödings nyss nämnda
utvecklings-tro beträffar, är den utan tvivel påverkad
av teosofiska utvecklingsspekulationer, men
Fröding hade dock, som undertecknad har
försökt visa i en ungefär samtidigt med
Holmbergs utkommen bok1, ett starkt och
ihållande intresse för den rent biologiska
utvecklingsläran och dess problem och hade
läst en hel del populär descendensteoretisk
litteratur. Den av Holmberg anförda, för
Frödings utvecklingstro belysande strofen
ur Gralstänk (»De djur du i dig bär
fångna» o. s. v.) tyckes mig knappast
återspegla några teosofiska föreställningar utan
vara byggd på en rent darwinistisk-etisk
livssyn; orden »på färden från cellen till
guden» och de följande raderna passa väl
ej alis in i den teosofiska evolutionsläran.
Om utvecklingsmotivet säger Holmberg
vidare att det under sjukdomsåren i
Uppsala fick den egendomliga färgningen att
skalden drömmer sig ha stannat i något
av de längstförfiutna ursprungsstadierna,
som växt eller som djur, »det senare
under perioder av otämt eller primitivt
driftliv (Vargsång, Ormens sång etc.)». Denna
uppfattning av de nämnda dikterna synes
mig knappast vara hållbar; skalden har
försökt ge ett uttryck åt vargens och
ormens väsensart, men det förefaller ej
troligt att han har tänkt sig dem som
genomlupna utvecklingsstadier, ej heller att
dikterna ha den bakgrund Holmberg
antyder.
När man vet hur ytterligt skeptisk
Fröding var mot alla teorier och trossatser,
kan man ej vänta sig att i honom möta
någon i ringaste mån rättrogen adept i den
hemliga läran. Det är inte heller
Holmbergs mening; han framhåller både att det
finnes olikheter mellan Frödings och
teosofiens system och att Fröding i det
senares begrepp icke såg absoluta sanningar
utan endast medel för sin poetiska fantasi.
Det förefaller dock som om dessa
synpunkter kunde ha betonats kraftigare; nu
är det kanske ej uteslutet att ensidiga
uttolkare komma att göra ett stort nummer
av det teosofiska inslaget i Frödings
diktning och försöka göra honom till en
teosofisk proselyt. Det skulle i förbigående
sagt vara av största intresse om Frödings
exemplar av madame Blavatskys bok »Den
hemliga läran» kunde uppspåras; det lär
ha försålts i Stockholm för några år
sedan och innehålla randanteckningar av
Fröding, som utan tvivel skulle ge en
värdefull inblick i hans åsikter om teosofien
som teori och religion.
1 NILS von Hofsten: Ärftlighetsproblemet i Frödings diktning. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
