Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordenvinden. Skitse. Af Marie Bregendahl - Anteckningar om konst. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marie Bregendahl
med os igen, Skovrider, — ikke da før
det bliver Sommer, — spøger en.
— Uhnej; — Ud i den Hundekulde,
naar man har det saa dejligt!
— Ja, saa dejligt som i Himmelen!
— Før det begynder at lysne faar
De ihvertfald ikke Lov at tage herfra,
— svarer Skovrideren. Tror De kanske,
vi har glemt Spegesilden i Aar? Nej,
Frokost og Sild og Snaps skal vi
Minsæl have, før faar ingen Lov at køre.
Og leende Skæmteraab hilser hans
Ord.
— Men en Gang faar Natten jo
Ende, og Gæsterne de maa hjem.
I den disede graa Vintermorgen
fyldes Skovridergaarden atter af stampende
Heste, der pruster ud i den iskolde Luft,
og muntre Raab og højrøstet
Afskedtagen høres fra alle Sider.
Festen er slut, — Skovriderens
berømmelige Vinterfest.
Og snart efter farer Kanerne ud a
Vejene, og Luften staar fuld af
Klokkeklemten og Bjælderingel. Det lyder saa
muntert, det klinger saa lystigt, man
synes det passer saa godt som
Afslutning paa Hr Runes Fest.
Huh — uh — huh! —
Nordenvinden hyler og tuder, det gjorde den i
Gaar, det gør den i Dag, og den har
holdt ud den hele Nat.
— I en Vejgrøft inde i Skoven
ligger en fattig Kvinde. Et Stykke fra
hende triller Vinden om med hendes
Brændebylt. — Hun er faldet i Aftes
og har ikke kunnet rejse sig igen.
Hun har ligget der i Nat, ingen har
fundet hende —- uden Nordenvinden.
Den kom og gjorde hende stille —
for altid.
— Der er mange af Skovriderens
Gæster, der just skal her forbi!
Ante c ku ing a r om konst
Av Ste fa n Johansson
i.
ET AR med konsten som
med människan: det är ej
frånvaron av fel som gör
den till något, utan
närvaron av liv.
Att konsten börjar med det
personliga väljandet är en sanning, som aldrig
kan bli banal, hur mycket än flertalets
oförstående tvingar den till upprepning.
Konstnären är född att förverkliga
sitt personliga jag. Ju starkare han
känner dettas egenart, desto djupare rötter
har han i både konsten och livet. Att
han i lyckligare fall blir ett uttryck för
de typiska och stora livsdragen visar
endast det personliga livets styrka.
Det är konstnärens uppgift att ur
sitt ämne med den personliga
skönhetsdriftens slagruta utvälja de element
bildens konstnärliga idé kräver och
hop-gjuta dem till en organism, där varje del
har samma nödvändighet som bokstaven
i ordet.
Kärleken till och studiet av naturen
ger, när tiden därför är mogen,
konstnären syntesen av den livsart han söker
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
