Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ti gu s t Br u n iu s
hur samtidigt hans yttre liv faller samman,
hur hans relativt ordnade tillvaro upplöses
till meningslöst kringflackande och
ändamålslösa företag, tills perioden avslutas
med det ganska ovärdiga livet i Berlin i
början på 90-talet. Skildringarna av denna
senaste tid äro kanske starkt färgade, men
det är svårt att undgå intrycket av en
obeskrivlig narraktighet kring hans person.
Periodens mest betecknande frukt är den
märkvärdiga och fruktansvärda boken »En
dåres försvarstal», som ännu icke blivit
ordentligt skärskådad vare sig som
tidsfenomen eller personlig bekännelse. Han
upphör icke att vara en stor författare,
därför att han är i stort sett rubbad:
sådana monument som Fadren och
Hemsöborna1 visa med vilka jättekrafter han
ännu var laddad och hur omöjligt det var
att förutse hans närmaste själsyttringar.
Men det saknas i nästan alla en
mänsklighet, en friskhet i fejdlynnet som ännu
fanns i Giftasböckerna och i början av
»En dåres försvarstal» och en förmåga av
saklighet som ännu utmärker de förträffliga
skildringarna »Hos franska bönder»,
enastående i svensk litteratur. Ilskan har
blivit kall och högmodet slår över i det
löjliga.
Det låter som en paradox men är min
fulla övertygelse att enslingslivet i Paris
under fåfängt experimenterande och den
därpå följande Inferno-tiden innebära ett
andligt tillfrisknande. F. U. Wrangels
mönstergilla och taktfulla skildringar från
denna tid (i Ord och Bild 192 1) bestyrka min
tro. I yttre måtto förefaller han mera
galen än någonsin med sin förföljelsemani, sina
fantasier och grova kombinationer av yttre
och inre. Men det är en tillfällig
rubbning av omdöme och självkritik, som
varken är ovanlig eller särskilt skrämmande i
modern tid, då det är gott om fall av
överansträngning och missbruk av
stimu-lantia. Strindbergs fall tillhör båda dessa
kategorier.2 Bland hans samtida i Sverige
1 Böök utläser sinnrikt och med fog
övermänniskosynpunkter även ur Hemsöborna.
2 Det är kanske mest skäl att lyssna till
den franske patologen Marcel Réja’s barska
utlåtelse att Strindbergs tillstånd under Infernotiden
var helt enkelt ett banalt delirium, ådraget genom
omåttlig alkoholförtäring i Berlin. Men därnäst
är naturligtvis överansträngningen en påtagligt
verksam faktor.
var det visst icke enastående, men
allmänheten känner icke till dessa andra fall,
därför att de ansågos tillhöra privatlivet,
medan Strindbergs givet tillhörde
litteraturen. Det kan också vara skäl att erinra
om John Ruskins temporära
sinnesrubbning, som länge doldes för samtiden men
är tydligt framställd i de senaste
biografierna: det var väl följden av en lång och
ursinnig arbetstakt jämte depressionen efter
striderna om hans nationalekonomiska
kätterier. Man skulle frestas till ett hugskott
att den nya tidens egen takt efter
60-och 7o-talens mera sömniga rutin blev för
tryckande för många huvuden, även de
bästa.
Det torde vara oriktigt och är i varje
fall onödigt att som Strindbergs båda
biografer som förklaringsgrund tillgripa ärftlig
belastning; den belastning Strindberg hade
kom från honom själv, hans obehärskade
lynne, hans självöverskattning, hans
oregelbundna liv, hans enorma arbetsbörda.
Därtill kan läggas den prövande ungdomstiden
och särskilt den omänskliga skoltuktens
olyckliga inflytande: ett av de värdefullaste
inläggen i Strindbergs-forskningen är ju
Geetes verifiering av Strindbergs uppgifter
om denna sorgliga biografiska detalj1. Min
bagatellisering av denna själssjukdoms
art bestyrkes av den snabbhet varmed han
repade sig och den otroliga
produktionskraft han kunde utveckla under några år
efter 1898. Det fanns en oövervinnelig
sundhet i hans väsens rot.
Den verkliga själssjukdomen fore den
så att säga formella och ytliga kan
sammanfattas som hybris och hat, vilka
snedvrida livsperspektivet och förvanska alla
känslo- och viljeyttringar. Strindberg har
själv använt ordet hybris, och han har ofta
ett förvånande gott begrepp om sin egen
andliga status. Det betydelsefulla som sker
under Inferno-tiden är att han tvingas
överge posen av övermänniska, som klär
honom illa, och till att börja med taga
botgörarekåpa på. Detta konstateras här
icke från trångt moralisk eller religiös
ståndpunkt, utan endast som en
psykologiskt nödvändig självhjälp till andlig hälsa:
endast på den vägen kunde ett mått av
1 R. Geete: Till August Strindbergs
ungdomshistoria. Ord och Bild 1919 s. 465.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
