Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
stält, eller Ragnar Spjuts skymningssamtal
med den lilla lärarinnan. Tyvärr har jag
inte läst hans noveller; men det förefaller
som om han givet skulle äga mer
fallenhet för denna konstform än för den stora
romanen. Frånsett detta kräver en
idéroman att de däri framförda tankarna skola
vara genomlevda, gjorda till djupt
personlig egendom på ett helt annat sätt än i
»Tiden och en människa». Eljest får
boken — dess tendens må, som här, vara
aldrig så sympatisk —■ en anstrykning av
den håilningslöshet, som präglar Ragnar
Spjuts personlighet och hindrar oss att
fatta verkligt intresse för honom. Denne
blir alldeles för lätt färdig med allt, idéer
och människor. Och en liknande böjelse
att ta sin konst för lättvindigt är något
som Harry Blomberg måste besegra; det
är han skyldig sin egen, obestridliga
begåvning.
Varför hjälten i Nils-Magnus Folckes
roman I kanten av Guds trädgård
genomgående kallas »främlingen» är ganska svårt
att fatta. Han är sannerligen långt ifrån
någon främling — tvärtom. Alla äro vi
du och bror med honom, vi ha råkat
honom vid hundratals krogbord, både i
verkligheten och i litteraturen, som väl är dock
oftast i den senare. Han tillhör den lika
vanliga som ledsamma kategori av
ryggradslösa litterära dagdrivare, som tar
sensationer för känslor, infall för tankar och
flyktiga impulser för viljeyttringar. Och
han blir varken intressantare eller svårare
att känna igen därför att författaren
insvept honom i namnlöshetens billiga
mystik. Över huvud taget har denne en
utomordentligt stark böjelse för genomskinliga
namnmaskeringar. Han kallar Åre för Ore,
kabaret Läderlappen för Nattugglan, Frippe
för Hippe, »Den allvarsamma leken» för
»Det farliga skämtet», konstnärsringen för
konstnärscirkeln, baron Klinckowström för
baron Klintestedt och så vidare i ali
oändlighet. Man väntar till sist bara att
Stockholm också skall få heta Stockskär eller
något i den vägen. Och han har riklig
användning för detta pseudonymförråd i
sin huvudstadsskildring. Liksom alla födda
kåsörer hyser han glödande intresse och
beundran för allt vad »kända personer»
heter — även om han söker nödtorftigt
dölja sin beundran bakom en blaserad,
överlägsen kritik. Han försummar inte
heller något tillfälle att visa, hur mycket
han »varit med». Vad som i
mellanaktsreportaget brukar kallas för »hela
Stockholm» figurerar mangrant i hans bok, som
staffage eller handlande personer; även den
som är så föga initierad i konstnärs- och
bohemkretsar som undertecknad känner
genast igen några dussin ansikten.
Detta —- skummet, dagsberömdheterna,
smågenierna — representerar för honom
liksom för Harry Blomberg det andliga
livets blomma i kungliga huvudstaden, och
kulturarbetet antar i hans ögon formen av
en whiskydoftande nachspielsdebatt.
Folckes »främling» och Blombergs Ragnar Spjut
äro nära släktingar. Båda utmärkas av
samma rousseauanska naturdyrkan, samma
litet sentimentala längtan tillbaka till och
vördnad för det arbetande folket, samma
hurtfriska förtjusning över fjällvidder,
solbränna och kroppskrafter, samma
föraktfulla nedlåtenhet gent emot »stora
författare med deras verk i rosenupplagor» r
samma synbara okunnighet om existensen
av några samhällslager utom guldkrogarnas
bohemslödder och bönderna eller
kroppsarbetarna, samma överlägsna kalfatrande
av en kultur, som de i grund och botten
ha hjärtans litet begrepp om. Men det
finns också stora skiljaktigheter dem
emellan. »Främlingen» befattar sig inte mera
med Gud än vad som är oundgängligen
nödvändigt i en tidsenlig roman, han
flirtar inte med idéer utan med flickor,
och-han byter inte världsåskådningar utan
älskarinnor. Men det senare gör han desto
oftare, sex eller sju gånger, om jag inte
räknat allför orätt. Över hela hans
personlighet vilar en anstrykning av erotoman
slyngelaktighet och brist på karaktär, som
är alldeles ovanligt motbjudande. Och
dubbelt motbjudande blir den därför att
författaren inte ens ett ögonblick tycks
lägga märke därtill.
Det skulle därför vara orättvist mot
Harry Blomberg att överdriva likheterna
mellan de båda böckerna. Hos honom
möter man dock en viss älskvärd naivitet
och en om också omogen och ganska ytlig,
så i alla fall sympatisk entusiasm, som
fullkomligt saknas hos Folcke. Dennes
onekliga stilistiska överlägsenhet och talang
att rappt fånga ett intryck, särskilt i fråga
om naturstämningarna från fjällen, utgöra
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
