Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanna Oterdahl
som det vackraste uttryck för
förhållandet mellan gammalt och ungt, när det
är sådant som det bör vara. Men hon
hade inte stora förhoppningar om att
hennes egen generation på samma sätt
skulle kunna räcka kransen till den nya
ungdomen.
Om det dock någon gång hände —
och det gjorde det — att hon träffade
en löftesrik ung människa, vaken och
varm och fylld av ärlig håg att
förverkliga sina bästa möjligheter, var hennes
glädje djup och strålande. Det låg
mycket av vacker ödmjukhet i hennes sätt
att betrakta en sådan ungdom, men hon
glömde aldrig, att hon själv satt inne
med ett långt livs erfarenhet, medan den
andre endast stod vid början av sin
bana. Ju mera originell, ju mera
självständig i sitt val av vägar och medel
den unge var, dess mer gladdes och
hoppades hon. Och hon var inte rädd
att uppmuntra i starka och lyftande ord,
men heller aldrig skygg att utöva kritik.
*
Sophie Elkan, som tillbringat en så
stor del av sitt liv på resor, var en boren
hemmänniska. Två hem ägde hon,
bägge i hög grad präglade av henne
själv, sommarhemmet på Nääs och
vinterhemmet vid Götabergsgatan, vars
centrum var det rymliga arbetsrummet
med de många böckerna, reseminnena
och det stora oljefärgsporträttet av
mannen och barnet ovanför det alltför lilla
skrivbordet. Där skola många av
hennes vänner bäst minnas henne, sittande
på schäslongen vid kakelugnen, där det
nästan alltid är brasa, omgiven av
tidningar och böcker, alltid vaken, livfull
och deltagande, även sådana dagar, då
nerverna varit besvärliga. På det
orientaliska brickbordet ångar teet i de vita
äkta kopparna, de färska kakorna dofta,
ett hem i ordets verkliga betydelse
sluter sig omkring en. Vad gör det då,
att den göteborgska vinterkvällen trycker
sig mot rutorna, ruskig och grå, att
regnet forsar och vinden tjuter! Jo, om
Sophie Elkan hör ovädret kan det nog
hända, att hon känner det en smula
»unheimlich», ty hon tycker inte om
att förnimma naturmakterna alltför tätt
inpå sig. Men det kan hända, att hon
är så upptagen av samtalet, att hon inte
märker regn och blåst, och då är
allting gott.
Sedan hon var sexton år, räknade
Sophie Elkan Nääs som sitt
sommarhem. Det var vid den tiden som
hennes morbror, August Abrahamson,
köpte slottet och egendomen, och sedan
dess beboddes södra flygeln varje
sommar av hans syster och hennes familj.
Nääs är säkert en av Västergötlands
vackraste platser med sin kuperade
terräng med löv- och barrskog, sin mäktiga
gamla park och sin slingrande sjö,
Sävelången, över vilken en stenbro
förbinder udden, där slottet ligger, med
landet mitt emot. Solnedgångsfärgerna
på Nääs skilja sig i prakt icke mycket
från den egentliga västkustens, men då
valtnet väster om bron skiftade i guld,
violett och rosa, låg det östra i blankt
svart och silverfärg. »Livets och dödens
sjö» brukade Sophie Elkan säga, då
hon satt på bron vid återkomsten från
sin kvällspromenad genom den långa
lindallén. Svalorna kretsade skriande
över vattnet, båtar med muntra
ungdomar gledo fram under brovalvet; det var
inte lätt att säga vilken del av sjön som
var vackrast, den mörka eller den ljusa.
Däruppe i flygeln var salen med
sina fem fönster, sin gamla björkmöbel
och sina blommor och främst av allt
sin vackra blåvita mariebergskakelugn
hemmets hjärtpunkt. »Ja, jag krusar
inte, det är vackert», kunde hon säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0402.html
