Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rösten ur mörkret. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Lundqvist
falla i Leos händer. Om inte du
förråder dem, skall en annan göra det.
Och vad äro de egentligen för dig?
Främmande människor de allra flesta,
det slår jag vad om. En hop
studenter och diverse ruskiga figurer från
gränderna ... vad har du, adelsjunkern,
med dem att skaffa?»
»De äro mina kamrater, som ha litat
på mig då de togo in mig i sitt
förbund. Jag har givit dem tysthetslöfte.
Och det kan ju bland dem finnas
personer som stå mitt hjärta nära.»
Simones hjärna arbetade . . . han såg
en ljusglimt i fjärran.
»Som sagt, om inte du anger dem
under tortyrens tryck, skall nog en
annan göra det», sade han. Jag till
exempel. Jag är sjuk och klen, har
inga krafter att stå emot, inte heller har
jag så förnämt samvete som du. Jag
ligger här och väntar på att bli förd
upp till tortyrkammaren, och jag vet
att jag inte skall kunna stå ut. Vid
första vridning på tumskruvarna
kommer jag att låta hemligheterna klämmas
ur mig en i sänder, tills jag har givit
ifrån mig allt vad jag vet.»
»Men du vet kanske inte så mycket?»
ȁjo . . . jag vet bland annat att
Gorgona i sin sängkammare gömmer
hela packor med smädeskrifter mot Leo,
som hon delar ut till sina älskare. Jag
har själv tryckt dem i vårt hemliga
häx-kök ute på campagnan.»
Han låtsades ej höra att greve Branca
vid namnet Gorgona uppgivit ett rop
och att det rasslade i halmen därborta,
som om han satt sig upp.
Simone väntade en stund, men då
ingenting inträffade, fortfor han:
»Jag var kanske dum som sade det
där. Du är sä mycket starkare än jag,
och för att hindra mig att förråda Gor-
gona kan du ju strypa mig . . . det
skulle gå i en handvändning.»
»Lusten fattas inte», sade greven i
en ton av vämjelse, »men att komma
med mina rena händer vid ett sådant
smutsigt djur som du . . . Nej!»
»Det behövs ju heller inte,» sade
Simone torrt. »Ge mig ditt giftpiller.»
Svaret dröjde. Slutligen kom det:
»Varför vill du dö?»
»Dumhuvud! Inte vill jag dö. Vem
vill det? Men hellre dör jag på tre
minuter i dag än jag låter långsamt slå
ihjäl mig med klubbor i morgon som
Giuseppe Franconi härom dagen. Och
så är jag så dödligt rädd för tortyren.
Ge mig pillret. Du befriar dig från
hundra års skärseld £,enom att öva det
barmhärtighetsverket. Om Gorgona
kunde höra oss nu, skulle hon tigga
och be dig på sina knän att uppfylla
min bön. Det är farligare för henne
att jag kommer på sträckbänken än att
du gör det. Ge mig pillret.»
»Så kom hit då . . .»
»Nej, kom till mig, du . . . jag
ligger så bra här och gitter inte resa mig.»
Det rasslade i halmen, och Simone
hörde steg som närmade sig.
»Jag räcker upp handen och tar
det ... så . . . tack. Nu kan du gå och
lägga dig igen och sova lugnt.»
Då Rodrigo Branca åter lagt sig ner
på sin halm hörde han ett skärande
hånskratt från den andres bädd.
»Hej, Salome! Nu lurade jag dig!»
Och efter ett ögonblick:
»Och dig också, din fåne! Det där
om Gorgonas nidskrifter hittade jag på .. .
och tortyren har jag redan bakom mig . ..»
Så blev det tyst. Rodrigo visste att
den där hesa rösten hade tystnat för
alltid och att han nu var ensam i det
böljande mörkret.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
