Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp i t zer
tare tillgänglig. Låt vara att han är ett
träd djupt rotat i den ryska myllan, i
kronan spela dock västliga vindar. Han
är rysk ungefär på samma sätt som
Turgenjev och liksom denne en kännare och
älskare av europeisk kultur: det är ingen
tillfällighet att ämnena till hans operor
och symfoniska dikter äro hämtade från
Dante, Shakespeare, Schiller, Byron, Hertz
och den starkt Byron-påverkade Pusjkin.
I sin musik är han öppen och
oförbehållsam, han ger sig hel och hållen som han
är, äger i hög grad denna »large franchise»,
som ryssarna (enl. Georg Brandes) pläga
framhålla som ett typiskt nationaldrag.
Han kan ofta verka ytlig, ja flack, i;allt
sitt öronsmekande välljud och ofin genom
de oförmedlade motsättningarna av en Viss
sötaktig, parfymerad salongselegans och
en brokig och bråkig larmande folklighet.
Det är lika naturligt att Brahms ej kunde
uppskatta Tsjaikovsky som att denne kände
sig oberörd av den tyske mästarens konst.
»I denna musik», skriver han, »ligger för
det ryska hjärtat något torrt, kallt,
dimmigt och frånstötande, från vår synpunkt
sett saknar Brahms ali melodisk uppfinning.
—- — — Ingen skall vid åhörandet av en
Brahms-komposition säga att det är svag
eller obetydlig musik, hans stil är alltid
upphöjd —- ej heller kan man förebrå honom
brutalitet eller osjälvständighet. Allt är
allvarligt, gediget — men i allt felas det
viktigaste: skönheten.»
Tsjaikovsky-cykeln fick ett ojämförligt
bättre förlopp än den åt Brahms ägnade.
Det är möjligt att Brahms ligger hr
Schnée-voigts hjärta närmare, men jag vågar tro
att Tsjaikovsky passar bättre för hans
temperament. Resultatet blev också för
dirigent och orkester glänsande och
kulminerade i ett verkligen utomordentligt utförande
av den patetiska symfonien, vars av
dödstankar och dödsaningar fyllda sista sats
väl hör till det mest gripande tonernas
konst frambragt, och vari Tsjaikovsky, som
en biograf yttrar, sjungit sitt eget requiem.
Mot programuppställningen kan blott
anmärkas att de vokala inläggen hellre bort
ersättas med instrumentalnummer. Varken
sångerna ur Spader dam och Jolanta eller
Tatjanas brevscen ur Onjegin passa i
konsertsalen. Av nyheter bjöd cykeln på
den s. k. lill-ryska symfonien (nr 2), som
utan att gå upp mot de allbekanta tre
sista, även nu spelade, var en intressant
bekantskap — särskilt fängslade den mycket
originella inledningen och en pikant
marschsats — ävensom orkesterfantasin Francesca
da Rimini, en musikalisk illustration till
femte sången av Dantes Inferno. Med
vild demonisk kraft, realistiskt målande,
återges skaldens vision:
Jag når en ort där stum är varje ljusglimt
men luften dånar som när havet ryter,
ett rov i storm för vindar vilka strida.
Och helvetesorkanen utan vila
i raseri för med sig andars skara
och piskar dem med våldet av sin virvel.
(S. G. Bring övers.)
Detta är verklig avgrundsmusik och
absolut genialiskt; ty värr står förtoningen
av Paolos och Francescas odödliga
kärlekssaga ej på samma höjd, den verkar
jämförelsevis matt och allt för uttänjd — men
vilken av ali världens tonsättare skulle
här kunna tänkas nå upp till Dantes
lapidarstil?! Romeo- och Julia-fantasien är känd
från föregående uppföranden. Violin- och
första pianokonserten tolkades förträffligt
av hrr Arånyi och Edwin Fischer, den
senare säkert en av de yppersta pianister
vi här under de senaste åren hört.
Som något av det betydelsefullaste inom
Konsertföreningens repertoar må nämnas
att Max Reger som orkesterkompositör
äntligen på allvar hållit sitt intåg hos oss,
i det utom den förut omtalade Böcklinsviten
hans två stora variationsverk f. f. g. utförts
ävensom den förut blott en gång spelade
pianokonserten. Här är ej platsen att ens
försöka en värdesättning av denne mycket
egendomlige tonsättare, vars konst skulle
kunna i korthet karakteriseras som modern
barockstil och, medvetet utgående från
Bach, ofta röjer inverkan från eller
åtminstone väsenslikhet med Brahms.
Variationerna över ett tema ur Hillers gamla, hos
oss för omkr. trettio år sedan uppförda
sångspel Bybarberaren äro ett
omfångsrikt verk, från början till slut fängslande
genom en uppfinningsförmåga, som vet att
ur det enkla temat framtrolla en hel följd
av skenbart fristående små stycken av den
mest växlande art, det hela buret av äkta
musikerlynne och iklätt en bländande
orkesterskrud. En verkligt monumental
fuga, som vittnar om den store
kontra-punktistens ofantliga kunnande, bildar den
imponerande avslutningen. Ett värdigt mot-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
