Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp i t zer
sångvals av Joh. Strauss och sedan av
Ravels nyss nämnda vals-burlesk var en stötande
smaklöshet, den borde naturligtvis ha
spelats på långfredagskonserten två dagar
tidigare. — Av svenska nyheter ha blott
två bjudits oss: W. Seymers tre Miniatyrer,
tillhörande den omtvistliga konstarten
orkestrerad pianomusik, rätt stämningsfulla,
men skäligen obetydliga, samt en s. k.
symfoni av Hilding Rosenberg, som visade
att tonsättaren, åtminstone än så länge, ej
behärskar den stora formen; idéer saknas
ingalunda, men det stannar mest vid mer
eller mindre goda ansatser och uppslag.
Av gästdirigenter ha förutom de i
jan.-häftet och här ovan omnämnda framträtt
hrr Fiedler, Hausegger, Damrosch, Johann
Strauss (med en Strauss-afton) och
Järne-felt. Bland instrumentalister förtjänar
särskilt framhållas hr Jacques Thibaud, en
verkligt förnäm violinkonstnär, som med
fulländad teknik, varmt, levande föredrag
och sällsynt stilkänsla tolkade en följd av
violinkonserter, från Vivaldi och Bach över
Mozart och Beethoven till de moderna
fransmännen. Den wienska pianisten
fröken Witts uppträdande med Liszts ända
till leda uttröskade ess-dur-konsert och en
ytterst svag och intetsägande konsert (nr 3)
av Rachmaninov föreföll föga motiverat.
Fröken Törn spelade, som alltid vackert
och musikaliskt, en pianokonsert av
Rubinstein, ett mycket ledsamt och osjälvständigt
verk, ren Mendelssohn-efterklang. En
uppräkning av de många utländska sångerskorna,
av vilka några äro från föregående
uppträdanden välkända, torde kunna anses
obehövlig. De vokala inläggen ha intagit ett allt
för stort rum på programmen, och svensk
sång därvid varit allt för sällan företrädd.
Av Kammarmusik/,öreningens sju
abonnemangskonserter hade fem anförtrotts åt
Kjellströmskvartetten, varemot den i
utsikt ställda Ruthströmskvartetten ej
uppenbarat sig; hr R. har i stället framträtt i
tillfälligt sammansatta ensembler och med
program som också i någon mån burit
tillfällighetens prägel. Det andra av dem
bragte, utom en stråktrio av Reger, Brahms’
ofta spelade h-dur-trio, som med fördel
kunnat utbytas med den i c-dur eller
c-moll, samt Beethovens s. k. lilla
b-durtrio, som ofta spelas i amatörkretsar med
violin som surrogat för klarinetten men
på konsertestraden ej hör hemma i denna
besättning. Kjellströmskvartetten, som i
sin n. v. goda sammansättning och
utmärkta form kan uppta tävlan med de
bästa utländska, hade vid sista konserten
till medverkande kammarmusikern E.
Hess-ler och spelade samman med honom
Mozarts och Brahms’ hänförande kvintetter
för klarinett och stråkar, som fingo ett
ypperligt utförande. Schuberts mellan dessa
verk givna g-moll-kvartett står helt och
hållet i Mozarts och Haydns tecken. Från
reportoaren f. ö. antecknas med glädje
Saint-Saëns! sällan spelade, vackra
cellosonat, hängivet tolkad av fröken Radisse
och hr Christiansen, samt en numera så
sällsynt företeelse som en
Mendelssohn-kvartett. Dessutom ha framförts flere
kända och avhållna verk, varibland dock
Drvoråks allt för ofta hörda s. k.
amerikanska kvartett bort utbytas mot någon av
hans tidigare, nationellt-tsjekiska, t. ex.
den i ess-dur, op. 51. Ett par relativa
nyheter voro hrr Atterbergs och
Kallstenius’ kvartetter, vilka båda sins emellan
f. ö. mycket olikartade verk tillhöra en
riktning, som jag för min personliga del
erkänner mig ha svårt att uppskatta, och
som för hr Atterberg, att döma av hans
senare alstring, kanske endast betecknar
ett genomgångsstadium. Liksom den
extrema modernismen, futurismen,
dysmor-fismen (kärt barn har många namn) inom
måleriet tycks vara stadd på återtåg, tyda
flera tecken på att så även är fallet
inom den tonande konsten. Hr A:s
kvartett verkar närmast som ett djärvt försök
att med användande av inom kvartettstilen
nya instrumentaleffekter bryta sig ut ur
denna. Naturligtvis bär den, trots allt
dis-sonans-fråsseri,’ vittne om sin upphovsmans
stora begåvning. Svårare har jag att
förlika mig med hr Kallstenius’ verk, i likhet
med det förra offentligen uppfört blott en
gång förut; utan tvivel härrör det från en
djupt kännande och allvarligt strävande
musiker, men dess hopplöst tunga, dystra,
genomgående grått-i-grått-stämning verkar
i längden enformigt, ja rent plågsamt, som
en musikalisk kommentarie av Baudelaires
mest tristesse- och ennui- fyllda dikter.
Vilket avstånd är det icke mellan denna
kvartett och tonsättarens energiska,
livsstarka violinsonat! — Den wienska
Mair-ecker-Buxbaum-kvartetten var en förstklassig
ensemble med ett ypperligt, klassiskt pro-
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
