Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot. F. Flodin.
Harriet Bosse som
Rosalinda i Som ni behagar.
Sådant är livet, och särskilt livet i
Ryssland, tänkte säkerligen författaren. —
Ofta hade man en känsla av att ej vara
på teatern. Man blev bekant med denna
ryska familj, med den rara impulsiva
halvvuxna flickan Anja, så ljuvligt naturlig utan
alla choser, och med fru Ranjevskajas
broder Leonid Andrejevitsch Gajev, håglös
och degenererad, skildrad i stort och smått
med sin vänlighet mot systern och sitt
sysslolösa knäppande på cigarrettdosan. Han
blev i den store skådespelaren Katschalovs
händer en typ, som man aldrig glömmer.
I motsats till Körsbärsträdgården var
Varje visdom har sin dårskap ej vidare
lyckligt uppsatt. Det är märkvärdigt, vad
dessa draperianordningar, som skola ersätta
kulisser, trots allt välvist beprisande äro
grundligt stämningsdödande.
Alexander Nicolajevitsch Ostrovski,
några decennier yngre än Gogol, är vid
sidan av honom grundaren av det ryska
borgerliga dramat. Han skildrar i Varje
visdom har sin dårskap, hur en ung fattig
adlig streber Glumov gör sig till för en
halvgammal fru, spelad av fru Tjechova,
som han låtsar vara kär i. Han vill få
hjälp från henne, men friar samtidigt till
en rik ung flicka och blir sekreterare åt
en gammal, som ett fullkomligt nöt
skildrad general. Denne senare är så idiotisk,
att man förstår att det hela måste vara
klassisk komedi. Och detta fattar man också
därav, att den förälskade halvgamla frun,
som bär det suggestiva namnet Cleopatra,
kommer underfund med Glumovs
skurkstreck genom läsning i hans dagbok. En
verklig praktscen var, då Sofia Ignatievna
Turussina, den unga rika flickans tant,
spelad med en aristokratisk trötthet som
verkade mycket riktig, plötsligt får liv i sig
och, omgiven av fromma kvinnor, under
ödmjukt handkyssande frågar den
halv-fulla praktkäringen Manefa, mest lik en
svensk munkbromadam på 1870-talet, ett
folkligt helgon av den sort som Ryssland
alltid haft så gott om, om Glumow är
enligt Guds vilja den rätte. Allt detta
gjordes storslaget groteskt men utan den allra
ringaste överdrift.
Den konstnärliga teatern i Moskva har
under ett par kvällar låtit Ryssland leva
vid Nybrohamnen. Fransmännen ha visat
oss tradition, konst och naturens stilisering,
ryssarna ha varit naturliga i den grad, att
vi glömde konsten. Vi ha fått se den
dramatiska konstens tvenne sidor. Vi ha
haft att lära av de båda gästspelen, vi ha
fått beundra och känna, att det nationella
i konstens värld är ett motsatsförhållande,
som gör vårt njutande rikare, och
sannerligen behöva vi icke bliva litet rikare
nuförtiden.
Det felades icke mycket i, att Sällskap
där man har tråkigt hade blivit teater
där man hade tråkigt. Stycket gavs för
första gången 1881 i Paris, och tör tio är
sedan skrev jag att de trettio åren icke
gått spårlöst förbi Paillerons stora
succéspjäs. Det decennium som gått sedan dess
har fullbordat förödelsen. Hade ej
friherrinnan Ellen Cederström spelat
hertiginnan de Réville, visserligen något
påminnande om en näpen gravyr från förra
hälften av 1700-talet, en ung flicka i
gum-dräkt — la jeunesse sous les habits de
la vieillesse —, så skulle jag ha gäspat lika
mycket som de inbjudna hos grevinnan
de Céran, då den ledsamme skalden läste
upp sitt långa opus. Friherrinnan Ceder-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
