Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre stora romanförfattare och några personliga reflexioner. Av John Galsworthy. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Galsworthy
beundrare av honom. Ty Tjechov har
inaugurerat en berättelsekonst som man
summariskt skulle kunna säga utmärkes
av stillastående och vibration,
berättelser som alla voro mittstycken —
livsskildringar utan början eller slut, som
om någon skulle beskriva två timmar
av en sommarafton och sluta innan
solen gick ned. Denna konstform har
fängslat många moderna skriftställares
fantasi. Jag tänker till exempel på
»Pre-lude» och »At the bay» av Katherine
Mansfield, en ung engelsk författarinna,
egenartade och fascinerande arbeten,
vilka strängt taget icke hava någon
början, intet slut, jag skulle nästan vilja
säga intet mittparti; ingen tendens, ingen
moral, icke ens stegringen av en
vädjan till våra känslor; de äro helt enkelt
en lång rad moment i en familjs dag
och natt — fragment av kärlek till livet,
ett liv som lyft vingarna, icke så
mycket till en vid flykt över himlavalvet
som till en fladdrande och kretsande
rörelse likt sparvhökens över fältets små
djur. Huruvida vi kunna vänta en
vidgad utveckling av romandiktningen på
dessa linjer, kan jag icke säga. Den
skär på tvären över människosinnets
naturliga riktlinje, gäckar den fordran
på slutavgörande som sitter så djupt
hos de flesta av oss, vi som veta att
vi blivit födda och måste dö. Det är
icke en metod som passar många, ty
den kräver en författare av sällsynt och
egenartat temperament. Och dock stå
vi utan tvivel nu i en tid av uppror
mot formen, mot den dramatiska
utformningen av en berättelse, mot tendens
och »moral» även i den mening som de
grekiska dramaturgerna eller Turgenjev
eller Maupassant inlade i detta ord.
Då jag nyss talade om oppositionen
mot Turgenjev, som i England började
omkring 1907, antydde jag ett element
som jag då icke vidare diskuterade.
Detta element var den anda som man
lämpligen kan kalla »modernismen».
Denna modernism, som naturligtvis
med näbbar och klor kastat sig över
icke bara skönlitteraturen utan
målningen, skulpturen och musiken, daterar
sig otvivelaktigt från tiden före
världskriget. Kriget främjade den på somliga
håll och hämmade den på andra; men
den var icke en frukt av kriget. Vad
var då dess ursprung? Men först en
annan fråga — vilka äro med avseende
på litteraturen dess karakteristiska drag,
huru känna vi igen denna fågel med
färgrik fjäderskrud? Man skulle kunna
säga att dess första kännetecken är en
tro att författarens och konstnärens
uppgift är självförkunnelse; frank, oinskränkt
självförkunnelse. I ett företal, icke i
början, ty det skulle icke vara modernt,
utan i slutet av en av modernismens
senaste manifestationer finner jag en
förklaring att eftersom en människa icke
verkligen känner någon annan än sitt
eget jag måste hon inskränka sig till
att uppenbara detta jag. Jag anser det
vara fullkomligt sant att en skönlitterär
författare gör föga mera än tolkar och
finarbetar sin egen natur, men själva
livet och det karakteristiska särmärket i
diktarens natur är — om han är värd det
salt han förtär — att den omfattar eller
åtminstone tangerar en mångfald drag av
människonaturen. Och det är just detta
som han har av andra vilket — så tycka
några bland oss, som ej äro så moderna
— borde vara romanförfattarens
förnämsta studium, alltså hans känselspröt och
icke hans hårda inre kärna. Men
upptagenheten av denna kärna snarare än
av känselspröten kännetecknar den
moderne romanförfattaren och är upphovet
till den flod av halvt självbiografiska
romaner som följde på och även föregick
»Jean Christophe».
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
