Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Karl Madsen. Af Gustav Philipsen - Jordiska ting. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Madsen
Museumsmandens Gerning har noget
tilfælles med Skuespillerens eller
Teater-lederens. De skaber ikke Værkerne, de
gemmer sig fordringsløst bag Digternes
og de bildende Kunstneres
Frembringelser. Men vi er nu naaet saa langt i
kunstnerisk Finfølelse, at vi forstaar og
priser ogsaa hine Mænds Gerning. Vi
har lært at vurdere hvad Mænd som
Bode, Tschudi, Brinckmann, Bredius,
Ricci og andre har fuldbragt. Imellem
disse store Navne vil ogsaa Karl Madsens
blive mindet, ikke som en
Andenrangs-figur, men blandt de allerførste. Det er
en Ære for Danmark at kunne nævne
ham blandt sine gode Sønner.
yor dis k a ting
Av Gustaf Ullm a n
} K ARP A ÖGON, men gott
hjärta, hade hon, gamla fröken
Brita Monstad. Så att, när
hennes inackordering sedan drygt
tio år, lektor Klas Holmér första gången
i den enkelt prydliga ungkarlsdubletten
mottog sin fästmö, fröken Beda
Wall-man, talade hans värdinnas hjärta inom
henne så högt, att hon nästan trodde
det hördes: — »det där går aldrig väl,
— men måtte det gå väl!» —•
Den ensligt uppvuxne, tidigt
livsbe-prövade unge man, Klas Holmér var,
när han som adjunkt slog sig ner i
fröken Britas gårdslägenhet, tycktes henne
då så alldeles fullfärdig och slutgiltig.
Någon förändring till det bättre eller
sämre föreföll otänkbar.
— »Så ska’ en riktigt hygglig karl se
ut! Och vara!» — menade hon. — Han
var en mager, mörklagd, slätrakad
läskarlstyp, över medellängd, men något
böjd i ryggen. Goda, närsynta, bruna
ögon bakom obeslagna brillor, ett icke
ständigt, men påpassligt löje med glimten
av vita tänder och grop i den rätt vassa
hakan. Ingenting märkvärdigt! Men inte
heller alldagligt.— »Men just sådan borde
han förbliva! — Och så kom »hon». —
Ett fint fruntimmer, naturligtvis.
Finfint! Alldeles för fint! Och ändå —
inte gott nog, åt en sådan man som
Klas Holmér!» — tänkte gamla fröken
Monstad. Det var ett svaj, ett brus, ett
ståhej, bara den där unga damen svepte
inom tamburdörrarna! Elegans, gedigen
sådan, bevars! Doft, — puh, ja! —
säkert förstklassig! Men, vad hade »hon»
där att göra, där, -— hos denne
fulländade mönstergosse?— Kunde, ville, skulle
hon göra honom lycklig? Nåja, meningen
var det väl. Men fröken Brita trodde
det ej; och hon drog sig ej för att göra
närgångna iakttagelser.
Ären gingo. Förlovningen höll sig
genom dem, mot både den gamla
hyres-värdinnans och andras förmodan.
— »Ingen vet, hurdant två män’skor
ha det ihop», sade gumman, — »men
de där två är’ ju så gott som aldrig —
ihop.» — Och det hade hon rätt i. Klas
och Beda träffades sällan. De kunde
gifta sig när som helst; men han höll
på att först ha’ lektoratet. De mycket
rika Wallmans, en sådan där äkta liten
penningdynasti i medelstor svensk
residensstad, krusade minsann inte en
skol-fux. Unga fröken Beda som älskat Klas,
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
