Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Jordiska ting. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Ullman
hans studentmössa, hans doktorskrans
och hans passabla gamla familjenamn,
bar hans stolthet i ekonomiska ting som
en löjlig, äcklande, omsider alltför
tryckande börda. Sittande i ali sin blonda
fägring, allt sitt nog så smakfulla yttre
överdåd, på hans knä, kunde hon
plötsligt säga: — »nu gifter vi oss! Annars
Då lyste hans ögon, gropades hakan,
— och de kysstes.
En vårdag, kort efter
lektorstillsättningen, kom Holmér ovanligt brått in,
utan att stänga tamburdörren. Han hade
tydligen något angeläget, — och glatt
— att förkunna. Gamla fröken Brita
mötte honom på tröskeln till hans
arbetsrum. Mödosamt sade hon:—»nu kommer
lektorn lagom för att se, vad jag ställt
till! Lektorn förlåter mig aldrig». —
Hans vita tänder glimtade godmodigt,
han sköt varsamt undan den giktbekajade
gamla damen, och steg in. På den lilla
hundfällen framför skrivbordet låg,
krossad, i spillror, den vackraste gåva, han
fått av Beda: en pärlgrå vas med blekt
lilasfärgade blomslingor i det utsökt fina
godset. — Han hade verkligen glatt sig
åt den, så litet den än passade i ramen
av böcker, manuskriptluntor och
dunkel-tonade möbler. Han hade brukat vända
den, smeksamt, nästan litet ängsligt ömt,
mot dagern, mot lampskenet, — i
barnslig förtjusning. Den var en symbol av
Bedas fägring och deras kärlek. Nu låg
den där, i kras. Klas kunde ingenting säga.
— »Jag köper en ny, likadan!» —
utbrast fröken Brita.
Han log lite ansträngt:
— »Tack! Men det faller sig inte så
lätt. Hon har haft den med sig åt mig
från sin — från herrskapet Wallmans —
senaste utrikesresa». —
— »Ah! Ja, — se då —!» suckade
gumman Monstad. Men tårarna kommo
först, när hans mörka, magra gossansikte
åter sken upp, och han sade, räckande
henne handen:
— »Aldrig fästa sitt hjärta vid
jordiska ting!»
Det, som gjort lektorn så upprymd,
var ett meddelande, att hans fästmö
fanns i staden och ville hugna honom
med besök. Klas Holmér kände sig nu
litet brydd. Tänk, om hon saknade
vasen, frågade efter den, krävde besked!
— Nå, han var beredd till sin första
»fromma» lögn åt Beda: han ämnade
säga, att han själv råkat slå sönder det
lilla, bräckliga konstföremålet. — Men
om det blev aldrig tal. Hon kom, med
svaj och brus, med ali vårens fägring,
doft och segervisshet. Holmér log med
en liten eggande bikänsla av skuld mitt
i sin trohjärtade förälskelse. Onödigt,
totalt, — allt förbi!
Hon hade tröttnat på sin långe,
senfärdige fästman. Hade valt, eller låtit åt
sig väljas, en annan, en, som passade
»just nu!»–Och det kom hon för
att säga Klas:
— »Jag tror, du sätter värde på,
att få det från min egen mun.» —
Vad skulle han svara på det? Av
alla deras möten blev det sista det
kortaste. Han följde henne till dörren,
stod rak och tyst några minuter i
ensamheten, gick ut och kom sent tillbaka
hem. Då spejade gamla fröken, i ren
ängslan för hans skull, in genom
nyckelhålet och säg, hur han blåste bort en
skärva från den plats, där den fina vasen
stått, och hörde honom säga för sig
själv, med ett underligt frånvarande
tonfall:
— »Jordiska — ting —». —
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
