Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
nedgångens milda ro, och »Yarizme», den
onekligen suggestiva sagan om den tigande
guden, vars förtrollning »kommer
människorna att göra det de icke mena och
dölja det de helst ville säga».
Mest till sin fördel är författarinnan i
mitt tycke dock i de noveller, där hon
lättar en smula på den tragiska
högtidligheten. Det pretiosa och litet konstlade i
hennes formgivning skänker endast ökad
relief åt det eleganta tjuvpojkslynnet i
exempelvis »Det vita tornet i Bokhara», där
sagoformens omständliga upprepningar
komma den överraskande slutrepliken att göra
en effekt, som verkligen kan föra tanken
till novellens synbara förebild,
Heidenstams »Ja du är tung, men kärleken är
stark». Och den lilla gratiösa och
vemodigt lustiga sagan om »Prinsessan
Li-Hang-Tse»» — en variant av motivet i »Yarizme»
— är en alldeles förträfflig sak, helt säkert
den bästa i samlingen.
»Österländska noveller» tillhöra på intet
sätt de böcker, som gripa djupt. De äro
Kleinkunst; då författarinnan söker nå
högre, räcka hennes krafter icke till. Men
man läser dem gärna tack vare den
litterära finkänslighet och omsorgsfulla
utformning av stoffet, varom de bära vittne —
två egenskaper som det nyskapande geniet
visserligen kan undvara, men eljest ingen,
sotn vill åstadkomma njutbar litteratur.
Det är ju ett allbekant faktum, att store
mäns söner sällan eller aldrig uppfylla de
förväntningar, som deras
släktskapsförhållanden ge anledning till. Något liknande
gäller böcker. De otaliga romaner, där
hjältarna i böcker som gjort lycka begåvas
med avkomlingar, vilka sedan föra
handlingen vidare, nå aldrig upp till sina
föregångare; ett par lysande undantag bekräfta
endast regeln.
Redan den otympliga titeln på Hildur
Dixelius-Brettners nya berättelse
Prästdotterns son tillkännager att den bär på
en dylik ärftlig belastning. Hennes
föregående roman, »Prästdottern», mottogs ju
med allmänt erkännande både som ett
stycke duktig novellistik och kanske främst
som en intressant kulturskildring från övre
Norrland i slutet av sjuttonhundratalet. Och
författarinnan har tydligen inte kunnat
motstå frestelsen att utnyttja det tacksamma
materialet i ytterligare en bok. Men
dylikt är farligt; det händer då lätt att det
nya arbetet varken blir hackat eller malet,
varken ett självständigt konstverk eller ett
sammanhängande helt med det förra. I
»Prästdotterns son» finnas två
huvudpersoner, hjältinnan från »Prästdottern», Sara
Alelia, och hennes son, Erik Anton Unæus,
och dessa båda ha mycket litet med
varandra att göra; de vistas så gott som genom
hela boken på olika platser, och deras
sammanträffanden beteckna på intet sätt
vändpunkter i händelseförloppet. Över
huvud taget utgör förhållandet mellan mor
och son alis ej nervus rerum i boken,
så som dess titel kunde ge anledning att
tro. Visserligen upptagas ett aktningsvärt
antal sidor av Sara Alelias brev till sonen;
men så vitt man kan se påverka dessa
varken hans utveckling eller sätt att handla
i någon nämnvärd grad. Liksom romanen
saknar en central karaktär, äger den inte
heller ett centralt problem, en knutpunkt
för händelseförloppet. Den bildar endast
en krönika, vari en följd av tilldragelser
utan djupare sammanhang radas upp i
kronologisk ordning. Allt blir bara ett post,
icke ett propter. Tydligen har det varit
författarinnans mening att det sätt, varpå
moderns karaktär under andra förhållanden
går igen hos sonen, skall vara det moment
i berättelsen, som håller den samman.
Men denna sin avsikt har hon inte alis
lyckats att realisera; den som inte läst
»Prästdottern» torde ej ens lägga märke
till hennes försök i den vägen.
Härmed skall inte vara sagt att
romanen helt och hållet saknar förtjänster; men
dessa ligga uteslutande i detaljer, oftast
dessutom i detaljer som endast helt löst
äro infogade i händelsernas gång.
Inledningskapitlets skildring av hur den girige
prästen blir mänsklig och barmhärtig, då
han i de föräldralösa barnen får någon
annan än sig själv att tänka på, fäster sig
i minnet, likaså episoden med den
fridsamme kyrkoherden och hans hätske adjunkt
— om än inflytandet från Selma Lagerlöf
i bägge fallen är alltför påtagligt. Dylika
vackert tänkta och väl berättade
enskildheter träffar man f. ö. mångenstädes i fru
Dixelius-Brettners bok. Men en roman är
nu en gång för alla något annat än en
mosaik av enstaka scener; dess
upphovsman måste först och främst äga känsla
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
