Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Av Sten Selander
/r* NN A MARIA ROOS’
Öster-j\ ländska noveller äro till stor
J J del skrivna för åtskilliga år se-
V__S dan, flera av dem redan före
sekelskiftet. De bära också i högsta grad
prägeln av sin tillkomsttid. Redan
händelsernas förläggande långt bort i tid och
rum, till faraonernas Egypten, Alexanders
Persien eller sagans Kina, är ett utslag av
den exotism, som möter hos så många av
nittiotalets författare. Också språket med
sin svaga arkaisering, sin en smula tunga
högtidlighet och sin förkärlek för ovanliga,
färgrika ord är helt och hållet
nittiotalsromantikens. Det sänker sig aldrig ned
till vardagsspråkets nivå, utan håller sig
oavbrutet ett tonsteg högre. Och på
samma sätt ligga de högt spända själstillstånd,
som skildras, utom och ovanför
vardagslivets sfär. Man vill gärna tillgripa några
av Ellen Keys adjektiv på »liv» för att
beteckna de känslor, varav bokens personer
inspireras. Det är svårt att tänka sig att
dessa prinsessor och helgon kunna vara
hungriga eller trötta; och fullkomligt
omöjligt är det att föreställa sig dem
bekymrade för vad de skola äta eller kläda sig
med. Dylikt existerar ej i den främmande,
renodlat poetiska värld, där de leva
uteslutande för sin kärlek, sin stolthet eller
sitt hat. Nittiotalets romantik hämtade väl
i större utsträckning än någon annan
riktning inom vår litteratur sin ingivelse från
den bildande konsten; vad man i främsta
rummet ville ge var inte diskussionsinlägg,
knappast heller hjälp och vägledning åt
dem som sökte därefter, utan bilder, ädel
linje och harmonisk färg. Och som fresker
i något palats från en gången tid verka
också Anna Maria Roos’ österländska
berättelser. Vi kunna uppskatta fabelns
sinnrikhet och den säkra behärskningen av
uttrycksmedlen; men mellan oss och hennes
människor kvarstår ändå alltid ett kyligt
avstånd, som endast delvis beror på
avlägsenheten i tid och rum från skådeplatsen
för deras handlingar. De äro inte kött av
vårt kött och ben av våra ben, och deras
öden bli inte speglingar av vårt eget, utan
målade bilder, där vi alltför väl märka
den målmedvetna konstnärshanden.
Denna brist på omedelbarhet kan ju
också sägas vara avigsidan av den
konstnärliga ambition, som avhåller
författarinnan från att släppa sina noveller, förrän
de verkligen äro genomarbetade; ibland
driver hon finslipningen för långt, så att
de få en viss anstrykning av akademisk
torka och förkonstling. Men i gengäld
äga hennes berättelser genomgående en
prägel av förnäm distinktion, som kommer
dem att skilja sig från större delen av våra
dagars formlösa och okultiverade
novellistik pä samma sätt som gott hantverk från
maskinprodukter. Att t. ex. lyckas
sammangjuta sval legendstämning och spetsig
ironi såsom skett i »Klostren i Tabennisi»
vittnar om mindre vanlig konstnärlig kultur
och kunnighet. Stundom förmår hon även
i viss mån frigöra sig från den kyliga
bundenhet, som oftast får hennes konst att
stanna i växten, och ge sina berättelser en
mer levande puls — så i »Se, solen går
ned», där hon lyckats återge något av sol-
Anna Maria ROOS: Österländska noveller. Stockholm, Albert Bonnier.^
Hildur DixeliusBrettner: Prästdotterns son. Stockholm, Åhlén & Åkerlund.
Elin Wägner: Nyckelknippan. Stockholm, Albert Bonnier.
Maj Hirdman: Anna Holberg. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Ernst Lundquist: Brända skepp. Stockholm, Albert Bonnier.
Ejnar Smith: Käte Ranke. Stockholm, Åhlén & Åkerlund.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
