Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska baletten och dess gästspel i Stockholm. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Augit s t Brtinius
D e k o r at i o n s t e c knin g till Leksaksasken av André Helle.
historisk och etnografisk exotism, en
grekisk dans, en arabisk dans, Anitras dans
ur Per Gynt och en mera originell
siamesisk dans. Sådana ting synas väsentligen
gjorda för att ge ett så klart begrepp som
möjligt om vederbörandes tekniska
färdigheter, och i detta fall voro de säkert icke
bortkastade, då man kunnat förutse att
vedersakarna annars lätt hade fått vatten
på sin kvarn. Ty den virtuoskonst som
blommade fram så grant i Carina Aris
dans som Anitra och så raffinerat i Jean
Börlins Himmelska dans har icke haft så
många tillfällen att lysa i de
koreogra-fiskt torrare moderna påfunden. Och man
kunde gärna unna dessa artister att någon
gång taga med storm den stora publiken.
Närmast dessa småsaker stod det
spanska stycket Iberia, som utvecklade
lokalfärg och en smidig virtuositet. Carina Ari
gjorde här en modern variation av
Carmen-typen, icke intagande på 1860-talsvis men
på en gång stiliserad och vild, utnyttjande
sin långa smäckra figur. Scenerna ägde
för övrigt en viss omväxling och rikedom,
mera beroende på dansen och musiken
än på dekorationer och kostymer. De
senare voro av Steinlen, som ju är en
förträfflig tecknare: det är betecknande att
hans typskisser på den nämnda
utställningen voro mycket roligare och finare än
den färdiga ensemblen visade.
Förklaringen är den att Steinlen icke kan deko-
rera, icke kan tänka i färgmotsättningar,
han är bara impressionist och tecknare.
Därför tedde sig utklädseln operaspansk
och tämligen lik vad man får se på
medelgoda operascener.
En naturligt sammanbunden grupp
bildade de svenska ämnena: Dansgille,
Midsommarvaka, De fåvitska jungfrurna. Det
förstnämnda numret var jag förhindrad att
se, men det förefaller som om det stod
tämligen nära divertissement-arten. De
båda andra hade en mera scenisk fyllighet.
Särskilt gäller detta om De fåvitska
jungfrurna, som ju var en graciös-grotesk
pantomim med utgångspunkt i de
troskyldiga dalmålningarna. Men Einar Nerman,
som gjort decor och kostymer, hade
förtunnat det lysande uppslaget till en
små-söt dockstil och bilderboksstil. När man
vet vad som lyriskt kunnat formas ut av
de gamla dalmålningarna, känns det
harm-ligt att denna vackra och äkta svenska
sak skulle te sig så urvattnad i
pantomimisk form. Men denna balett har blivit
rätt populär i utlandet, och det är
tänkbart att själva flyktigheten och tunnheten
gjort den lättfattligare och mera smältbar
för en främmande publik än vad ett
starkare anslag skulle förmått. Från samma
synpunkt sett hade väl också
Midsommarvaka sina förtjänster, vartill kom att
musiken (Hugo Alfvéns komposition) där
spelade första fiolen och bestämt balettens
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
