Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska baletten och dess gästspel i Stockholm. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska baletten
Ridåit titi Sk a tin g Rink. Ai å l ning av Fernand Léger.
osentimentala och rutschiga svängom-typ.
Nils von Dardels utstyrsel av det svenska
ämnet var en blandning av traditionell
allmogeform och halvmodern kostymering,
ringa verklighet och mycken opera-aktighet.
Man kände inte riktigt igen svensk
lantlighet, som är mera sammansatt, mera
gravitetisk och i grunden sentimental.
Mest betecknande för Svenska baletten
är emellertid gruppen av ultramoderna
skapelser: Leksaksasken, Skating Rink,
Människan och hennes längtan (åtrå?), En
bröllopsfest på Eiffeltornet. Leksaksasken
med decor av André Halle och musik av
Débussy är en äldre komposition, som
Svenska baletten införlivat med sin
repertoar. Det är det friskaste och
älskvärdaste av dessa försök i en ny stil, som
skiljer sig lika mycket från den ryska
balettens vällustiga och granna modernism
som från den traditionella plattheten.
Uppslaget är den Andersenska sagans om
leksakerna, som få liv i mörkret och
tystnaden och uppföra sina små komedier och
tragedier tills gryningen kör dem tillbaka
i asken. Deras träaktiga mekaniska
sprattel pressas till att uttrycka skämt, flirt,
kärlek och svartsjuka; det är lustigt men
har också sina fina och poetiska sidor.
Men den rent dekorativa uppfinningen var
tämligen obetydlig, och man väntade med
större nyfikenhet på Skating Rink, utstyrt
av den doktrinäre kubisten Fernand Léger.
Nå, det var verkligen ultra, intet tvivel
om den saken! En parisisk
rullskridskobana med sitt myller av löjliga och vidriga
stiliserade apachefigurer och flickor och
med sitt automatiska virvlande, sina
sammanstötningar och attraktioner vill ge en
symbol av livet. I centrum en
jazz-me-fisto, en ung vacker kvinna och en apache,
som under glidningar och svär,gar utspela
ett kärleksdrama i miniatyr. Ramen är
inte oantaglig, uppslaget kunde göras
verkningsfullt, men den ödsliga torkan både i
det man ser och hör, den knarrande och
visslande »musiken» och den enformiga
fläckigheten och randigheten i svart,
citron-gult och veronesegrönt tröttade mycket
snart. Jag kunde till sist icke känna
annat än som om kubismen här gjorde av
med sina egna pretentioner och
reducerade sig till en kaleidoskopisk lustighet,
ett varieté-påhitt. Vile den i frid!
Dårhuset och Människan och hennes
längtan hade en djupare fantastisk och
poetisk ambition. Dårhuset är ett
skräckstycke, där danselementet nästan faller
bort men där en scenisk handling söker
utveckla sig ur ett embryo. En ung flicka,
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
