Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
individualistiska självdaningens idé förhärskar —
»ty att utbilda mig själv, just sådan jag
är till, det kände jag dunkelt ända
sedan ungdomen som min önskan och
min avsikt», säger Wilhelm Meister —
så vänder sig i »Wanderjahre»
uppfostringstanken utåt, mot det objektiva, det
sociala, ja mot det politiska, och i
verkets medelpunkt står ju den stränga och
sköna utopien om den »Pedagogiska
provinsen[1]».
Det andra motivet, bekännelsen och
självbiografien, är likaledes lätt att
påvisa hos båda. Att Goethes alla verk
blott framställa »brottstycken av en stor
konfession», det skulle vi veta även om
vi icke visste det från honom själv; och
dessutom har han ju skrivit »Dichtung
und Wahrheit», jämte Augustinus’ och
Rousseaus bekännelser världens
ryktbaraste självbiografi. Bekännelser har
också Tolstoi författat — jag menar i
första hand en bok med denna titel,
lagd alltigenom på den stora linje av
livs- och själsbikter, vilken leder från
det afrikanska helgonet fram till
Strindberg, Tjänstekvinnans son. Men det är
som hos Goethe: icke genom en bok
allenast har Tolstoi blivit självbiograf.
Han är det, med början vid
ungdomsromanen »Mina barndoms- och
ynglingaår», genom hela sitt livsverk till den
grad, att Mereschkovski, den store ryske
kritikern, kunde säga: »Leo Tolstois
konstnärliga verk äro i grund och
botten ingenting annat än en väldig,
genom 50 levnadsår förd dagbok, en
ändlös, utförlig bikt». Ja, han tillägger:
»I alla tiders och alla folks litteratur
kommer det väl knappast att finnas ännu
en skriftställare, som med en så
vidhjärtad uppriktighet som Tolstoi
avslöjar sitt personliga privatliv, ja ofta de
intimaste sidorna därav. »Vidhjärtad»
— jag vill framhålla att det är ett något
eufemistiskt bestämningsord. Man skulle,
om man vore illvillig, kunna giva denna
de berömda självbiografernas
uppriktighet även andra benämningar, mindre
vackra, ungefär i den anda som
Turgenjev en gång ironiskt talade om »fel,
som äro oumbärliga för en stor
skriftställare», varmed han uppenbarligen
avsåg frånvaron av vissa hämmande
element, en viss, annars fordrad
blygselkänsla, diskretion, kyskhet,
anspråkslöshet; eller, vänt i det positiva, ett
härskande kärleksanspråk på världen, och
ett obetingat anspråk, försåvitt det vid
självavslöjandet gäller lika mycket om
det är förtjänster eller laster som
avslöjas: man vill bliva känd och älskad
— älskad, därför att, eller älskad trots
att man blir känd, det är det som jag
kallar »obetingat» anspråk på kärlek.
Det märkliga är, att världen erkänner
och uppfyller detta anspråk.
Det finns ett sant ord som säger:
»Kärlek till sig själv är alltid början till
ett romanaktigt liv». Kärlek till sig
själv, kan man tillfoga, är också början
till all självbiografi. Ty en människas
drift att fixera sitt liv, uppvisa sitt
vardande, fira sitt öde litterärt och
lidelsefullt taga samtid och eftervärld i anspråk
därför, har samma ovanligt livaktiga
jagkänsla till förutsättning, som enligt det
ovan citerade kloka ordet gör livet
»romanaktigt» — subjektivt för den som
upplever det, men även objektivt för
de andra, världen. Det faller av sig
själv att denna »kärlek till sig själv» är
något annat, något starkare, djupare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
