- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
455

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och mera produktivt än ett tarvligt
självbehag, självförälskelse. Den är i de
vackraste fallen det som Goethe i
»Wanderjahre» kallar »aktning för sig själv»
och prisar som den högsta aktningen.
Den är de av gudarna älskades förmåga
att tacksamt och ödmjukt vara uppfyllda
av sig själva, så som det framklingar
med oförliknelig innerlighet och styrka
ur raderna:

»Alles geben die Gotter, die unendlichen,
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz.»


Den är det naivt aristokratiska
intresset för det hemlighetsfulla i höga
förmåner, inneboende förnämhet, farlig
utvaldhet, som vilkas bärare de känna
sig; den är lusten att ur sin egen
innersta erfarenhet förkunna, hur ett geni
bildas, huru lycka och förtjänst
oupplösligt äro länkade i varandra genom
något slags nådeakt; denna lust som
frambragte »Dichtung und Wahrheit»,
och som också inspirerat all stor
självbiografi över huvud.

»Jag kände behovet», skriver Tolstoi
om sin ynglingatid, »att bli känd och
älskad av alla, behovet att nämna mitt
namn — och alla skulle få ett djupt
intryck av detta budskap, flocka sig
omkring mig och tacka mig för något...»
Det var helt tidigt, innan han
koncipierat något enda av sina konstnärliga
verk eller hade börjat skymta tanken
att grunda en ny praktisk, jordisk,
dogmfri religion — en tanke som för övrigt
enligt dagboken först i hans 27:de år
vaknar hos honom. Hans namn, så
känner han det, hans blotta namn, Leo
Tolstoi, denna formel för hans dunkelt
och mäktigt sig rörande jag, skall bliva
som ett »budskap» till världen, varav
denna på tillsvidare obestämda grunder
skall mottaga ett djupt intryck och
föranlåtas att tacksamt flocka sig kring
honom. Mycket senare, år 1883, vid
den tid då Tolstoi låter porträttera sig
av en konstnärsvän vid arbetet,
skrivande, läser han en dag för en annan
vän och beundrare, f. d. officeren
Tschertkov, ur manuskriptet till sin nya
bekännelseskrift »Vari min tro består». Han
läser upp ett kategoriskt fördömande av
militärtjänsten från kristlig ståndpunkt,
och Tschertkov blir så glad över det,
att han inte längre hör på, inte följer
med de senare avdelningarna och först
vaknar ur sina egna tankar, då han
plötsligt hör den läsande uttala sitt eget
namn: Tolstoi hade kommit till slutet,
och »särskilt tydligt», säger Tschertkov,
uttalade han underskriften under texten:
»Leo Tolstoi».

Med sitt namn har Goethe en gång
bedrivit en poetisk lek, som alltid rört
mig på det sällsammaste och djupaste.
Man erinrar sig att han i »Westöstlicher
Diwan» för sig själv, Marianne-Suleikas
älskare, valt det förklädande namnet
Hatem — ett lycksaligt jag-uppfyllt val, ty
Hatem betyder »den rikast givande och
mottagande». I en härlig dikt i »Diwan»
låter han så detta namn stå mot ett ord,
på vilket det enligt diktens struktur
skulle rimma, men på vilket icke
namnet Hatem, utan ett annat, Goethes
verkliga, rimmar, så att läsaren eller
åhöraren är tvungen att i tankarna sätta in
det i stället. »Blott detta hjärta», säger
den redan vithårige diktaren till sin unga
älskade —

»Nur dies Herz, es ist von Dauer,
Schwillt in jugendlichstem Flor;
Unter Schnee und Nebelschauer
Rast ein Ätna dir hervor.
Du beschönst wie Morgenröte
Jener Gipfel ernste Wand,
Und noch einmal fühlet Hatem
Frühlingshauch und Sommerbrand.»


»Und noch einmal fühlet Goethe —.»
Med fängslande skälmaktighet har han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free