- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
491

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Osiuald Sp engler s historiefilosofi

gör sig bred i Spenglers bok, få vi väl
ock räkna till hans verks
grundförutsättningar. Otvivelaktigt står Spenglers
relativism i intimt samband med hans
uppfattning av kulturerna som isolerade,
naturbestämda urfenomen, som strängt taget
blott äro. Hans uppfattning av religion,
etik, vetenskap, konst etc. som blotta
symboler och uttryck för de kultursjälar, han
opererar med, är en regelrätt konsekvens
av hans radikala relativism, som
naturligtvis ej kan räkna med att vi i de ovan
nämnda företeelserna möta självständiga,
självlysande värden.

Vad Spengler i sin bok söker, är de
utfyllande åskådningarna för dessa idéer,
som utgöra den givna, i hans bok icke
diskuterade ramen för hans undersökningar.

Naturligtvis vore det orättfärdigt att
rikta något anfall mot Spengler, därför att
de ledande idéerna bilda utgångspunkten
för och ej det slutliga resultatet av hans
undersökningar. Oftast, ja kanske alltid
ha de stora synteserna på såväl det ena
som det andra kulturområdet fungerat som
utgångspunkten för de stora forskarnas
arbeten. Vad man däremot med skäl kan
anmärka mot Spengler är, att han tager
alltför liten hänsyn till huruvida verkligheten
är hågad att infria hans växlar. Han
postulerar, kommenderar och tvingar i alltför
hög grad. Hans grundsyntes blir genom
konfrontationen med verkligheten ej
nyanserad och individualiserad, utan bibehåller
sin abstrakta skärpa och absolutism.

Det är ej tu tal om att hans bok verkar
fascinerande, ja, rent av överväldigande.
Den oerhörda sammanskådningsförmågan,
den glänsande retoriken, den våldsamma
lidelsen, de imperatoriska gesterna, allt
verkar, om icke direkt övertygande, så
likväl övertalande. Med järnband slås allt
motstånd och alla invändningar ned.

Men efter en stund är man ej fången
längre. Eftertanken reser åter huvudet,
ock man börjar granska byggnaden i
fogarna och undersöka grunden.

Grundvalarna för Spenglers
tankebyggnad utgöras naturligtvis av de
förutsättningar han går ut ifrån. Det är dessa, vi
i det följande skola undersöka. Måhända
skal! det så visa sig, att dessa ingalunda
ha karaktär av hälleberg utan åtminstone
delvis av tämligen lös sand.

Har Spengler rätt i att det väsentliga
i den historiska världen är ett i o-tal
isolerade kulturandars växt, blomstring och
slutliga vissnande?

Åtminstone lämnar han inga slående
bevis för detta sitt påstående.

Visserligen försäkrar han oss, att blott
intuitionen är i stånd att gripa det
väsentliga i det historiska livet. Och det må
vara sant. Men vilka garantier ha vi för
att hans intuition träffar den springande
punkten? Av allt att döma är hans
intuition i hög grad bestämd av vissa
förutfattade meningar och kan under sådana
förhållanden knappast visa rätt.

Att Spenglers intuition är förorenad av
förutfattade meningar, framträder tydligt,
om vi granska hans karakteristik av den
historiska verkligheten. Han undertrycker
eller förbiser i denna flera drag, som måste
betraktas såsom rätt så konstitutiva för
denna verklighet.

Först och främst tager han i sin bild
av den historiska verkligheten ej med de
rent individuella personliga faktorerna. De
reala individerna förlora i hans
historieteckning fullkomligt ali självständighet och
allt initiativ och bli till blotta
genomgångspunkter och uttryck för de urfenomen, han
för fram under beteckningen kulturer.

I sin lära om att det historiska livet
är en manifestation av alldominerande, allt
genomträngande kulturandar har Spengler,
om ock i modifierad form, tagit upp den
historiska skolans lära om folkandarna.
Även med den Hegelska historiepanteismen
visar den Spenglerska åskådningen rätt så
intim frändskap, ehuru den i motsats till
hegelianismen gör front mot tanken på ett
verkligt framåtskridande och ställer sig på
outrerat relativistisk basis.

Jag nämner detta bl. a. därför att
Spengler gång på gång betonar, att hans
åskådning saknar föregångare.

I nära samband med Spenglers
heno-teistiska historiepanteism står hans
förnekande av friheten i historien. Han
bekänner sig till en i hög grad ensidig
determinism, enligt vilken alla företeelser inom
t. ex. den egyptiska kulturen äro entydigt
bestämda av den egyptiska kulturandens
urfenomen.

Denna unilaterala determinism tvingar
honom att bortse från att det historiska

491

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free